Sagan bortom

Jag ville skriva mina egna sagor men alla fanns ju redan. Prinsessorna var födda, prinsarna var vackra och alla häxor dog. Idéerna försvann i fjärran och jag drunknade i flödet av figurer, miljöer och fantasier.

Jag skrev inga sagor, jag kände dem. De fanns inuti mig och spelade i labyrinten av mina strängar. Morgonsagor väckte livet och gav ljuset i mina ögon. Nattsagorna förtäckte dagen och slöt sina dimmiga slöjor runt min själ. De bar mig in i mörkret där bilderna växlade från ont till gott och ljust till mörkt. Månen skar igenom på blixtvisit och alla stjärnor blinkade sin vänskap till mig.

Dagligen bar jag en saga inom mig, den var min. Nya dagar, nya sagor kan tyckas. Temat var ändock detsamma, genomgående att få söka något bortom. Ett väsen av en dimma, en slöja, en flyktighet. Det finns där men jag når inte dit. Långt ifrån min påtaglighet. Bortom verkligheten och bakom ordet ligger detta väsen, så nära, så fjärran. Långt från min påtaglighet. Bortom verklighten och bakom ordet ligger detta väsen, min egen saga.

Sagan styr mitt liv, den ger mig vägen. Sagan visar riktningen där jag pärlströr vägen när jag vågar. Varför hindras jag att måla molnen i regnbågens färger? Varför vägras jag att odla karameller vid vägkanten i vilsegångna skor? Sagan vill att jag ska våga. Varje steg framåt speglar ett stänk av färg i det minsta molnet. I morgon ska jag plantera lakrits vid min brevlåda.

Jag har mött alla de figurer som sagan visat mig att jag ska möta. En del av dem har kommit många gånger, några är bara flyktiga besökare. Åter andra stannar permanent. Det finns de som inte visar sin riktiga skepnad förrän mörkret hälsar på. Jag har även stött på de som spricker av solens strålar, likt troll som inte kan vistas i dagsljus.

Inom mig bär jag på dem, var och en för sig och alla tillsammans. Det dansar smådjävlar av illusioner i min bröstkorg. Godhetsuppror leker fjärilar i min fladdrande magsäck. Skönheterna står på rad de dagar då alla fula fläckar tappat stinget.

Lika lite som jag hör renhetens saga klinga i mig kan jag tyda de grumligheter av kontraster som lever i mig. Jag vet bara att de finns i mig och att de avgör vägen där mitt liv ska trampas fram. Bortom någonstans finns alla sagor för att bygga min vandringsstig. Jag vill skriva mina egna sagor men jag får lyssna på de jag har.

Av Monika Westin 03 sep 2002 13:31