Häxan 1922 - stum skräckfilm

Stumfilmen Häxan är indelad i sju avdelningar. Den första avdelningen ger tittaren en kortare genomgång av forskningen kring häxtro. En sorts lektion. Texterna handlar om medeltidens vidskepelse. Mellan dessa texter visas bilder ur olika verk, medan någon pekar på viktiga detaljer med en pinne. Under de första minuterna blir jag orolig och undrar om hela filmen bara är en lång lektion. I så fall kunde jag lika gärna ha läst böckerna som regissören refererar till.

Men sedan händer det saker.

Texten förklarar att regissören ska försöka illusterera en häxprocess med fantasins hjälp. Scenerna som följer i de sex återstående avdelningarna är helt utan like. Först ser vi en häxa som är i färd med att koka brygder. Scenerna går först i rött. De spektakulära scenerna när häxorna sedan flyger till blåkulla går i blått. Nunnor blir vanvettiga i ett kloster när djävulen kommer på besök. Djävulen spelas av den danske demonregissören själv, Benjamin Christensen. Christensens andra filmer tyder på att han var ovanligt intresserad av just Satan. Djävulens cirkus 1926 och Seven Footprints to Satan 1929 är några av titlarna på hans andra stumfilmer.

I Häxan har hin håle långa öron, horn och klor och han räcker ut tungan åt häxorna. Smådjävlar dansar i den täta röken som stiger mot hilmen när häxorna ingår en pakt med Satan. Det pendlar hela tiden mellan komiska och obehagliga scener. Från en häxa som blandar starka kärleksdrycker till en noggrann presentation av tortyrredskap. När prästerna försöker tvinga fram bekännelser från en gammal gumma känner jag nästan smärtan från sträckbänken. Hennes bekännelser berättas med mardrömslika scener.

Filmen överraskar nästan mest mot slutet. Christensen lägger plöstligt in personliga funderingar kring vidskeplighet. Han visar bilder på en av hans skådespelerskor som ville prova tumskruven. Han drar sedan paralleller till 20-talet och diskuterar den tidens vidskeplighet. Då hävdade kvinnor att män i höghatt kommit in i deras hem, rakt genom väggen. Christensen talar om en bekant som gick i sömnen, och menar att det finns likheter mellan hennes besatthet och medeltidens häxor.

Vidskepligheten försvinner aldrig utan tar sig hela tiden nya uttryck. Jag kommer att tänka på New Age i vår tid.

Häxan var på den tiden den dyraste filmen som gjorts. Häxan tog arton månader att spela in och blev ett ekonomiskt fiasko. Katoliker blev arga och ville förbjuda den. På den tiden var det kanske inte ett klokt beslut av Svensk Filmindustri att finansiera filmen. Men nu i efterhand framstår Häxan som en av de största kulturskatterna i nordisk film. Häxtro och häxprocesser är på modet igen. Jan Guillou har till och med skrivit en bok om ämnet. Jag tror att Häxan bjuder på en mer omskakande introduktion än Guillous bok.

Stumfilmsperioden är underskattad. Nosferatu, också från 1922, av Murnau är en annan europeisk skräckfilmsfavorit. Många filmer från 40-talet och framåt känns idag alltför dramatiska, klämkäcka eller bara tråkiga. Men några av filmerna från 20- och 30-talet är idag oöverträffade, visuellt sett. Häxan och Nosferatu har en liknande ljussättning, med mycket skuggor. Skräcken blir krypande, att jämföra med senare skräckfilmer som enbart bygger på snabba överraskningar.

Problemet är att man sällan får chans att se stumfilmerna. Jag såg Häxan på Jönköpings teater under Jönköpings filmfestival förra vekan, som faktiskt har överlevt i tre år. Att se stumfilm på bio kan förmodligen bli långtråkigt. Förr i tiden spelades det därför levande musik i biograferna. Så också denna gång. Matti Bye och Lotta Johansson stod för musiken. Förra året var Monster och Maskiner där och spelade till Metropolis. Bye och Johansson har tidigare gjort musik till stumfilmsklassiker som Herr Arnes Penningar och Körkarlen. Musiken var vacker och kuslig på samma gång. Jag hoppas att fler arrangörer kommer att visa Häxan med levande musik.

För du måste fakstiskt se den.

Av Henrik Hermansson 02 sep 2002 09:24