Gör Sverige till ett skatteparadis!

Det har visserligen inte så mycket att göra med skatter, men det är samma princip. Att alla hjälps åt att betala och bygga upp en grundtrygghet som hjälper alla människor, inte bara åt de som lyckas bäst i samhället och som har bäst förutsättningar.

För sex år sen begav jag mig som 20-åring ut i världen ensam, utan knappt något politiskt intresse i backfickan. Mitt mål var kibbutz Hatzor som låg 500 meter från Israels näst största militära flygbas. Vid den här tiden var det dock inga större politiska oroligheter i landet. Själv bodde jag i ett hus som blivit skadad av en bomb för cirka 50 år sen.

Jag visste knappt något om hur Kibbutzer fungerade när jag kom dit, utan åkte mest dit för att få en tre månader lång semester. I efterhand ångrade jag att jag inte stannade mycket längre.

Denna kibbutz var av storleksordningen som en liten by, precis som de ca 300 andra kibbutzerna som finns i Israel och som utgör 3-4 procent av landets totala befolkning. Jag har för mig denna kibbutz hade runt 1000 invånare ungefär.

Förutom att jag fick uppleva ett helt annat land och träffa volontärer frivilligarbetare som kom från hela världen så hade jag också turen att lära känna en del av invånarna riktigt bra och blev till exempel guidad runt kibbutzen av ett äldre amerikanskt par som varit med från uppbyggnaden på 40-talet. Då var området en öken, nu var det ett grönt och blomstrande litet paradis, men så utgör också konstbevattning en ganska stor del av Israels budget. Man har för övrigt lyckats med ett fantastiskt miljöarbete i hela Israel som faktiskt lett till förändrat klimat, det vill säga lägre medeltemperatur och fler regndagar. Detta främst genom konstbevattning och plantering av en miljon träd i ökenlandskap under 50 års tid.

Det jag lärde mig av invånarna på kibbutzen var något som fick upp mitt intresse för politik för första gången. Det var inte längre något tråkigt och menlöst som att gå att rösta en gång var fjärde år; jag förstod nu att det faktiskt går att förändra samhället ändå och att andra typer av samhällen är fullt möjliga.

Förutom alla vackra privata hus och trädgårdar så förundrades jag över sjukstugan och lokalen där biblioteket och festlokalen låg, de såg ut som rena lyxvillorna se bilderna, överst: sjukstugan och under: lokalen som rymde bibliotek och festlokal. Visst fanns det en del privata hus som var sämre än andra, till exempel studenthusen som alla flyttade till redan vid 15-16 års ålder, eller om det var ännu tidigare, men oftast gick ungdomarna hem och åt och umgicks med sina föräldrar på kvällar och helger.

Alla hade dock tillgång till en värdig bostad och man byggde nya efter behov, inte efter köpkraft. För i kibbutzen levde man efter principen "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov". En del rabiata kommunisthatare och andra förknippar kanske detta med korrupta kommunistdiktaturer, men släpp fördomarna för en stund. Systemet liknade mycket mer frihetlig socialism, det vill säga syndikalism än kommunism. För att förklara hur man efterlevde den principen tänkte jag förklara hur saker och ting fungerade inom kibbutzen. Jag måste också lägga till att jag själv är skeptisk och inte speciellt imponerad över hur vissa saker fungerar så detta är ingen rakt igenom romantiserande text, men jag tänker återkomma till min kritik senare.

Principen man efterlevde innebar bland annat en slags ekonomisk fördelning som garanterade att alla fick sina inkomster och sociala tjänster beroende av individens behov. För att möjliggöra detta så lades alla människors och kibbutzens kollektiva inkomster i en pott som en folkvald lokal kommitté sedan beslöt hur de skulle disponeras. Dels långsiktigt och dels kortsiktigt.

Rent konkret kan man beskriva det som att alla hade lika mycket i grundinkomst, men till exempel så fick kvinnor lite mer än män för att de beräknades ha större behov/kostnadsutlägg för hygienartiklar. Jag är osäker på om alla bostadshyror var lika eller inte, men eftersom ett par som bor tillsammans kan dela på den kostnaden så fungerade det som så att ett par som bor ihop bara får en och en halv basinkomst tillsammans istället för två. På detta sätt gynnas man inte ekonomiskt av att flytta ihop, det vill säga man flyttar inte ihop med någon av några ekonomiska skäl, bara av kärlek. Man kan också vända på det och säga att man drabbas inte hårdare ekonomiskt för att man är ensamstående som vi gör i vårt samhälle.

Även om de flesta jobbade inom kibbutzen, så fanns det en del som jobbade utanför den och fick på så vis ibland en mycket högre inkomst än de andra, men denna lades i den gemensamma kibbutzkassan och delades sedan ut rättvist. En fin tanke, men detta var en av de saker som fick mig skeptisk. Bland annat berättade en kille för mig att hans mamma var mycket högutbildad inom ekonomi och jobbat på bank, men jobbade nu på kibbutzens tvättstuga för att det låg nära och inkomsten ändå var lika hög oavsett var hon jobbade. Många av de unga verkade också drömma om att skaffa en massa jobb och tjäna pengar och en liten kibbutz är inte speciellt spännande och händelserik att leva i om man är ung. Personligen tror jag det måste finnas någon slags skillnad för att folk ska motiveras att utbilda sig och skaffa avancerade krävande jobb. För jag tror faktiskt pengar och höga löner är en ganska stor morot för att utbilda sig och skaffa jobb. Däremot så tror jag knappast att desto större skillnader desto bättre. Jag tror även relativt små skillnader är minst lika bra och troligen mycket bättre än Sveriges absurda skillnader och ologiska penningfördelning.

Ett annat konkret exempel är att allt som en individ måste ha för att överleva var gratis plus även en del kulturella tjänster, som till exempel bibliotek och swimmingpool. Jag måste först tala om att alla kibbutzer har ju en egen folkvald kommitté och därför fungerar de lite olika. Jag har hört att man måste betala för maten i matsalen på vissa ställen till exempel och på andra kibbutzer använde man inte ens pengar. På den här kibbutzen så var matsalen i kibbutzens gemensamma matsal gratis. Frukost, lunch och kvällsmat. Det fanns väldigt mycket att välja på, dessutom varierande och väldigt bra mat. Man fick äta hur mycket man ville dessutom. Matsalen rymde nog flera hundra pesoner och själv jobbade jag större delen av tiden som diskare i det storköket. Däremot verkade det vara vanligt att folk åt kvällsmat hemma istället och åt hemma på helgerna. För det fanns givetvis inget tvång att gå till matsalen och vad jag såg verkade de flesta ha kök i sina hus. Det fanns en butik som sålde mat och annat inne på kibbutzen, men under min tid där så köpte jag bara godis, sprit och läsk där, allt annat var gratis. Jag gjorde alltså knappt av med några pengar inom kibbutzen. För det mesta var ju redan betalt kollektivt.

Sjukvård, skola, bibliotek, festlokal, buss till närmaste orterna och bilar var gratis. Japp, till och med bilar var gratis. När jag säger gratis menar jag kollektivt ägda givetvis, men det innebär ju gratis eller i alla fall lika kostnadsbetungande för alla kibbutzinvånare. Varje familj ägde knappast en egen bil som i vårt samhälle. Eftersom man hade egna industrier, bland annat elektronikindustri, blomplantage och kalkonfarm, så jobbade de allra flesta inom kibbutzen och behovet av bil och buss var därför inte speciellt stort. Därför fanns det mycket mindre bilar än familjer och de bilar som fanns bokade man efter behov. Behövde någon bil dagligen så hade personen den dagligen så klart. Behövde man den mer sällan så delades den i praktiken på många människor. Behövde man fler bilar köpte man in fler. En väldigt naturvänlig och effektiv användning av resurser alltså.

Det finns mycket mer att skriva, men texten börjar bli lite väl lång och jag tror jag fått med det viktigaste. Jag ville bara dela med mig av mina erfarenheter från ett samhälle som är väldigt annorlunda än vårt och som många verkar sky som pesten. Visst finns det mycket att ifrågasätta och fundera över hur det skulle fungera i större skala. Även om det var det mest demokratiska och jämlika samhälle jag upplevt eller hört talats om så tycker jag personligen det fanns flera brister och några saker som inte gjorde mig så imponerad. Men det var inga saker som fick mig i närheten av att totalt förkasta idéen på ett liknande samhälle. Ett samhälle där ingen behöver stå utanför. Ett samhälle där behovet styr utbudet och inte tvärtom som verkar gälla i Sverige idag.

Av Tobias Jeppsson 30 aug 2002 17:30