Saga utan slut

Glöden uppenbarade sig ilsket röd när hon tände cigaretten. Hon tog ett bloss och hennes blick föll ut genom kaféfönstret. Hon tog ett djupare bloss och suckade. Uppgivet dränkte hon cigaretten i kaffekoppen, den dog med ett psst. Hon reste sig hastigt och vandrade mot utgången. Ingen lade märke till henne. Ingen utom servitrisen som raskt kom gående för att duka bort kaffekoppen. Äcklad såg hon den halvrökta cigaretten som simmade runt i kaffet. Automatiskt lyfte hon koppen och tog upp en trasa ur förklädesfickan. Hon torkade, snabbt och mindre noggrant än vanligt, av bordet och gick mot köket. Mannen vid bordet närmast köksingången försökte tillkalla sig hennes uppmärksamhet. Han höjde pekfingret och öppnade munnen som för att säga något. Servitrisen såg honom i ögonvrån men hennes kropp vägrade stanna och hon fortsatte ut i köket. Hon kände sig lika sliten som trasan hon fortfarande höll i handen. Hennes pass slutade om exakt sju minuter. Hon ville hem. Fortfarande med kaffekoppen ena handen och trasan i andra sjönk hon ner på en stol innanför köksdörrarna. Trots att den äcklade henne kunde hon inte ta blicken ifrån den dränkta fimpen. Död.

På andra sidan köksdörren satt mannen. Han kände sig besvärad efter att ha blivit så tydligt nonchalerad. Han ville rusa efter servitrisen in i köket och tvinga henne att lägga märke till honom. Han frammanade bilder av hur han likt en vildsint Michael Douglas skulle kräva att få betjäning. Det piggade upp mannen och han beslöt att vara storsint. Han lade jämna pengar på bordet, ingen dricks, och gick mot utgången.

En äldre dam var på väg in i kaféet just som mannen gick ut och naturligtvis höll han upp dörren. Hon log till tack och för ett par sekunder kände sig mannen som en liten pojke. Det skrämde honom och han skyndade sig tillbaka till sitt trygga kontor med egen sekreterare. Damen steg in i kaféet med en godmodighet som spred sig i hela lokalen. Till och med servitrisen som känt sig trött och sliten kände för en stund lite harmoni när hon tog emot damens beställning. En kopp kaffe och en Napoleonbakelse. Damen satte sig tillrätta och tittade nyfiket på människorna runt omkring. Servitrisen gick ut i köket med det nyvaknade leendet på läpparna. Hon förde leendet vidare till kocken. Han brukade aldrig ha långt till skratt men idag hade han blivit tystad av servitrisens trumpna min. Nu besvarade han hennes leende och det gamla hoppet vaknade till liv.

Han fortsatte att steka potatis och fläsk och när Carl-Filip kom för att lämna veckans matvaror så var kocken på lika bra humör som dagen före. Carl-Filip var en tystlåten man som inte gjorde mycket väsen av sig. Servitrisen hade en gång beskrivit honom för en väninna som en blyg och trevlig man. Kocken, som hade lyssnat i smyg hade bekymrat undrat om det var en komplimang eller en förolämpning.

Så fort Kocken såg Carl-Filip kliva in i köket började han duka fram kaffekoppar till deras vanliga fikapaus, men idag avbröt Carl-Filip honom:
- Idag behövs något starkare än kaffe.
Kocken tittade förvånat på honom, men letade sedan fram en flaska whiskey ur ett skåp. Han hällde upp ett glas till Carl-Filip som tog en stadig klunk. Carl-Filip tittade på Kocken som hällde några droppar whiskey i sitt kaffe, och tog en klunk till.
- Detta är sista gången jag kommer med varor, sa han, jag har sagt upp mig.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Anna Johansson 27 aug 2002 17:43