Hälsa på mig, idiot. Jag bits inte!

Det är ett underligt fenomen det där, att en del människor väljer att kategorisera andra efter sådana man hälsar på och sådana som man inte hälsar på.

Det här med vett och sans, och riktigt sunt förnuft det verkar de ha glömt, helt.

Det är inte ett vanligt fenomen, tack och lov, men det är lika irriterande varje gång när man inser att någon fackat in en bland de där människorna som inte förtjänar en hälsning. Ja, inte ens så mycket som en nick.

Jag har en sådan person omkring mig just nu. Inte nära, tack och lov, men åtminstone på tillräckligt avstånd för att det ska vara riktigt enerverande.

Första gången trodde jag att jag misstagit mig. Jag kanske helt enkelt inte syntes.
Andra gången började jag fundera på om jag skulle vara mer högljudd, om det liksom inte räckte med att säga hej och se glad ut.
Tredje gången insåg jag det totala faktumet, bang - rakt i ansiktet - jag är bortvald.

Det är åtminstone så det känns. Kanske handlar det om helt andra saker, som att den som inte hälsar är väldigt stressad, blyg, tankspridd eller rent av inte hälsar på någon, alls.
Vad vet jag.

Kanske är det så att människan till och med är halvblind och helt enkelt bara går förbi mig i rulltrappan för att han/hon inte ser mer än några centimeter framför sig. Eller ännu värre - när jag ses igenom för att personen ifråga ska hälsa på någon som går/står/sitter bredvid mig. Undra vad man ska kalla det för. Tillfällig utsuddning kanske?

Jag borde nog nöja mig med det. Helt enkelt försöka inse att den människan inte vill hälsa på mig, vad det nu än beror på, dålig syn eller ren och skär elakhet.
Fast det är inte så enkelt.
Det är aldrig så enkelt.

Däremot borde det vara enkelt att hälsa. Jävligt enkelt.
Det borde till och med räcka med en nickning, ja bara ett tecken på att man finns.

Så - hälsa på mig nästa gång, idiot. Jag bits inte.

Av Maria Ryberg 21 aug 2002 17:02