Stefan Lindströms afghan-blod, sista delen

Ruben värmde omsorgsfullt eldgaffeln. Den svarta metallen blev röd, orange och allra längst ut på spetsarna vit. Det var där den var som hetast. Ruben visslade. Falskt. Stefan kunde uttyda de disharmoniska ljuden som signaturen till "Indiana Jones". Förmodligen kände Ruben sig som en hjälte nu. Som Indiana Jones. Han tog eldgaffeln från elden.

- Har du nån aning om vilken smärta jag kommer att ge dig?

Stefan hann bara tänka en tanke.

- TILLFOGA heter det din imbecilla jävla psykopatjävel...

Och sedan bara smärta som fick övergick i illamående som övergick i färgkaskader framför ögonen, som sedan bara blev... svart. Han välkomnade sömnen men hörde Ruben säga:

- Somna du bara. När du vaknar kommer det mer.

På andra sidan Ålands hav satt Torstensson och försökte lyssna på P1. Det gick inte. Han kunde inte sluta tänka på familjejiddret från helvetet.

En gång till:

Birgit Svensson och hennes systerson Jan Persson blir knivmördade. Stefan Lindström bor granne med Birgit Svensson och är arbetskollega med Jan Persson. Jannes och Stefans polare, Ruben Johansson, nyss utsläppt från en fängelsestraff för våldtäkt, dyker plötsligt upp på Åland.

Insikten slog honom hårt som en oväntad dörrkarm i nacken. Han var tvungen att säga det högt för sig själv:

- Lindström gjorde det inte.

Tänk för helvete TÄNK!

Lindström är inte dum. Om man har trehundra knivar och står i begrepp att begå dubbelmord, väljer man då att göra det med kniv? Skulle det inte vara lite väl uppenbart? Teknis hade kommit fram till att han talade sanning om den där krokiga kniven - det var inte Birgits blod på den, det var gammalt blod. Dessutom från en man. Och kniven som satt i Jan Perssons bröst hade inte haft hans fingeravtryck, den hade inte haft några fingeravtryck alls. Han hade varit i Jannes lägenhet, visst. Kollat på tv, öppnat köksluckor och så vidare. Men det kunde han ha gjort innan mordet begicks. Kanske flera dar innan.

Egentligen fanns det inget som band Stefan Lindström till någon av mordplatserna.

Och så Ruben. Ett snabbt samtal till en kollega:

- Kolla upp omständigheterna kring ett våldtäktsfall där en Ruben Johansson befanns skyldig. Det var tio år sedan. Namn på vittnen, förhörsprotokoll, allt. Jag vill ha det på mitt bord inom en timme.

I stugan på Åland vaknade Stefan Lindström till liv. Hans ena arm saknade känsel från biceps och nedåt. Det luktade bränt kött. Framför honom satt Ruben och rökte. Han sa inget, bara log och tog fram en stålborste och en flaska. En brun flaska med vit kork.

Ruben tog av honom tröjan och skrubbade, skrubbade, skrubbade hans bröstvårtor tills han inte orkade skrika mer. Då hällde han på syran. Det fräste lite. Sedan kom sömnen igen.

Efter en timme av frenetiskt tuggande på en blyertsstump knackade det på dörren. Torstensson läste och fick en bubblande känsla av glädje i magen.

Ruben Johansson dömdes för våldtäkt på en 19-årig kvinna som hette Svensson i efternamn. Moderns namn var Birgit Svensson. Två av vittnena var - bingo - Stefan Lindström och Jan Persson. De hade haft samlag med kvinnan någon timme innan våldtäkten. Kvinnan kunde inte svara på några frågor. För traumatiserad för att kunna nås av någon röst. Ruben Johansson skyllde på Stefan Lindström och Jan Persson.

Och, ja just det, en sak till: kvinnan var så söndertrasad i underlivet att hon aldrig någonsin skulle kunna genomföra ett samlag mer i hela sitt liv. Hon vårdades på ett mentalsjukhus i Stockholm. Psykiatrikerna sa att hon kanske, kanske skulle kunna klara sig själv om några år. Kanske tre. Kanske fem. Kanske aldrig.

Handling. Ännu ett telefonsamtal. Transport till Åland. Där Ruben är finns lösningen.

Fem timmar senare hälsade han på Pekka Marjamäki. Samma diskrepans mellan utseende och röst som vanligt. Trötta ögon, trött hår, trötta kläder. Pigg röst, pigga ord och värme i rösten. Kände man honom inte skulle man tro att det var den sorgligaste figur man sett. Kända man honom visste man att Pekka var en man som ingen kunde ogilla.

Snabb bilfärd till stället där Ruben setts senast. Hans bil stod tom utanför, mörkt i huset. Låst. Men det lyste hos grannen.

Torstensson kräktes våldsamt när de öppnade dörren. Stefan Lindström var nästan död. Han andades blod. Ruben satt, hög som ett hus, skrattandes för sig själv i ett hörn och muttrade något om "mitt lilla smultron".

Utanför huset stod hon. Kvinnan som aldrig mer skulle kunna genomföra ett samlag. Hon darrade, väntade. Hennes ögon var inte en människas, utan en dresserad hunds. Med spylukt i munnen benade Torstensson ut allt i huvudet.

Anna Svensson mördade sin mor, på order av Ruben Johansson. Efter avslutad psykvård vände hon på alla mänskliga reaktioner och konstruerade sitt eget lilla Helsingfors-syndrom: hon drogs till mannen som var dömd för hennes våldtäkt. Hon hatade sedan tidigare sin mor för hennes horeri. Han sa åt henne: fimpa henne. Gör som jag säger subba. Och hon gjorde det. Och Ruben ville fimpa både Janne och Stefan. Hon följde med som en lydig knulldocka och dresserad hund.

I ett hus på Åland satt en blodhög som hetat Stefan Lindström. Utanför stod en dresserad människa utan liv. Och i ett hörn satt en amfetaminhög psykopat med en blodig stålborste i ena handen.

Torstensson åkte hem. Han tänkte lyssna på P1.

Av Kalle Dixelius 06 aug 2002 14:17