Jag gick förbi vårdkön

Det är min vanliga tur när sommaren ska firas och solen precis börjat skina. Halsen bultar. Näsan rinner. Febern bara stiger. Hostan dyker upp från ingenstans och öronen växer igen. Jag blir ett influensaoffer.
Vill det sig riktigt illa får man slå i katalogen under dom "blå sidorna" för att där hitta sin vårdcentral. Ibland behövs det recept för att komma på benen igen.
Det har hittills inte gått fortare än 40 minuter att komma fram på telefon till min närmaste vårdcentral. Senast tog det minst det dubbla för att jag blev så till mig av lycka när syster Britta äntligen svarade, att jag kom åt klykan och råkade koppla ner samtalet precis när det var min tur. 40 minuter i kö igen.
Den här sommaren är det en matt syster Britta jag möter där i telefonluren.
Hon använder uttryck såsom, "det finns inte en millimeter här längre.". "Det är tjockt och du kan inte räkna med någon plats". Jag ringer nästa vårdcentral som arrogant påpekar att jag bor några kvarter fel och att jag därför inte hör till deras distrikt. Jag som trodde man idag fick välja vilken läkare som helst. Den systern lägger på luren rakt i örat på mig och det sista jag kan tyda är: "Du får du ringa till DIN vårdcentral, glöm aldrig det, hej då, "klick." Jag ger mig inte och i feberfrossan når jag ännu en vårdcentral. Givetvis telefonkö även där. Ingen plats där heller. Den systern hänvisar mig till politikerna, dit har hon nämligen själv tänkt att ringa för att klaga på situationen.
Det är under mitt fortsatta ringande som jag nu upptäcker att landstinget på vissa ställen hunnit lära ut sin nya lösning på problemet som uppstår när för många är sjuka. Dom flesta systrar som svarar har nog alla varit på samma konferens och lärt sig frasen "jag tycker att du ska avvakta tills i morgon".
-Men snälla syster, jag har haft feber i fem dagar, halsen ser ut som planeten Mars och att andas är som att sticka nålar i lungorna. Nåt fel är det och jag vill så gärna träffa en läkare, gnäller jag med dom sista krafter jag har kvar.
"Jag tycker att du ska avvakta, ring i morgon vid åtta, då öppnar vi..."
Men jag har ju avvaktat. Det är därför jag ringer?
Det blir nästa dag. Febern har blivit högre och efter 40 minuter når jag återigen syster Britta.
"Jag tycker att du ska avvakta tills i morgon..."
Vad jag vet så finns det inget annat ställe som använder sig av den frasen. Ringer jag till frisören och vill boka tid säger dom ju inte att man ska avvakta och hoppas att håret växer inåt.
Men jag förstår innebörden i meningen. Då blir man av med alla hypokondriker och kanske följer det också med några svaga på köpet som ändå hämtas upp nästa dag, stilla av begravningsentreprenören.
Men det finns tydligen knep ifall man av en händelse inte orkar avvakta. Nu i sommar hade jag ett tag nästan lust att pröva ifall knepet fungerade. För ett par år sedan hade jag nämligen varit i Afrika i en vecka. På planet hem kände jag mig febrig och när jag dessutom fick ont i halsen ringde jag till vårdcentralen. Jag tänkte inte så mycket på Afrika då, utan på den stundande helgen då jag ville vara frisk och kry med min nya solbränna. Den systern hade också gått "var god avvakta -skolan". Då var det torsdagseftermiddag och hon ville att jag skulle avvakta ända till måndagen för det fanns inte "en endaste millimeter". Fullt.
Jag gav inte upp utan funderade då om dom kunde boka in mig på en tid dagen därpå. Men nej, det fanns helt enkelt inte plats för mig då heller. Med lite feber kunde man gott vänta en helg, det hade nog ingen dött av.
Här kunde samtalet ha avslutats, och om jag hade ringt vårdcentralen eller 112 på måndagen vet jag inte idag. Eftersom jag är envis, fick jag nämligen syster att stanna kvar en extra stund i telefonen och hon frågade då lite ointresserat hur länge jag varit dålig. Hon ville nämligen just bara då att jag skulle "avvakta till måndagen ".
Jag berättade att det börjat på flyget hem. Jag tänkte efter hur länge jag haft ont i halsen. Fortfarande ingen reaktion från andra luren. Allt som vanligt. Hon väntade bara på ett snyggt tillfälle att säga hej då. Tills jag i en knappt hörbar bisats sa att jag varit i Afrika.
Det blev knäpptyst i andra luren och strax därpå sa hon med sträng röst. "Har du någon som kan skjutsa dig hit omgående? Nu direkt?"
Jag minns att jag i chocken till och med frågade om jag inte kunde avvakta till måndagen, för nu lät det inget roligt längre, jag som faktiskt inte tycker om att gå till doktorn. Men det var bara att åka dit, bums.
Tydligen hade jag fällt kodordet för att komma först i vårdkön. "Afrika." Nu rullades den röda mattan ut och jag fördes förbi den hostande väntsalen. Jag hann inte ens betala innan, som man ju brukar, utan doktorn tog emot med stick i fingret, och han hann inte ens stänga dörren till sitt rum innan nålen satt på plats. Aj.
Jag överlevde. Jag fick aldrig veta vad det var, vet inte ens om dom visste det, nån bacill, men frisk blev jag eftersom penicillinet mer påminde om golfbollar än om medicin.
Den gången hade jag med lätthet orkat upp dagen efter redan vid åtta på morgonen för att återigen sätta mig i telefonkön i 40 minuter. Just därför kom jag nu i sommar återigen att tänka på den här historien om Afrika. En förtvivlad dam satt i väntrummet på vårdcentralen, nedslagen liksom jag av väntetider och köer och hon fällde kommentaren: Det är ju när man är frisk man orkar vara sjuk.
Jo, så sant. Frisk måste man även vara för att orka åka ända ner till Afrika.
Om ändå den stackars damen brutit sin höftled där nere.

Av Kjell Eriksson 24 jul 2002 08:31