Hur tänker en fascist?

Hitler och Mussolini. Stora män som slåss istället för att fly. Inga ynkryggar här inte. I skolundervisningen framstår fascisterna precis som propagandaminister Goebbels önskade. Samtidigt säger lärarna att man under alla omständigheter ska fördöma dem. Det är förmodligen anledningen till att en och annan lockas av nazismen och fascismen i skolan. Själv såg jag på bilderna av ledarna med skräckblandad förtjusning. Under pubertetens upproriska år dras många till det mest förbjudna. Vilket är bra. Att ifrågasätta den väg andra pekat ut är ett viktigt steg mot självständig utveckling, i alla åldrar.

Vad som tyvärr aldrig diskuteras är det banala med fascismen och dess ledare. Det ynkliga. Fascismens bildningsförakt och barnsliga idoldyrkan är sällan ett samtalsämne. Fascismen faller platt vid en förnuftig analys och därför är det synd att ämnet är tabubelagt i skolor och på andra håll.

I en demokrati är alla sina egna härskare. Ingen är slav. I idealfallet borde det inte ens finnas löneslavar. Fascister verkar dock föredra att självmant förvandlas till slavar i en diktatur. De vill frivilligt ge ifrån sig makten till en härskare och riskera att mördas på godtyckliga grunder. Jag vill gärna veta hur fascister tänker i den frågan. Jag undrar om någon på fullt allvar vill leva i en fascistisk diktatur. Eller snarare dö.

Bara för att fascismen är banal är den inte ofarlig. Tvärtom. Men var finns det verkliga fascistiska hotet? De som öppet kallar sig fascister är inte sällan fågelskrämmor som söker uppmärksamhet. Att beskylla dem för högerextremismens utbredning är lika löjligt som att anklaga Marilyn Manson och andra posörer för det ökade våldet. Polismännen i USA som misshandlade afro-amerikaner är de sanna fascisterna, men de upplever antagligen sig själva som lagens och ordningens väktare. De kallar sig demokrater.

Per Sandström skriver på Sourze att människor behöver väckas med fascistiska åsikter och att meningen med livet inte är ett 85 år långt drogrus. Han tycker att det behövs tankerevolutioner och antyder att fascismen är rätta vägen. Fascistiska dikaturer i historien har dock inte handlat om att väcka männisor ur drogrus. Eliten har naturligtvis fått utlopp för sina maktbegär, men gemene man har levt under ständigt hot om terror, stupat i krig eller fängslats i läger. Per Sandström skulle förmodligen själv råka ut för det i en fascistisk diktatur. En fascistisk diktator behöver inga revolutionärer som romantiserar förstörelse och vill "kvadda ordningen". Tvärtom.

Den demokratiska konkurrensen mellan idéer som verkligen kan leda till tankerevolutioner skulle försvinna i en diktatur. Följden skulle bli intellektuell utarmning. Jag kan inte ser hur människor skulle "väckas" genom att ta på sig uniformen och tala nävens språk i ett ständigt pågående krig. Visst kan det vara så att en del behöver vidga vyerna, men lösningen på problemet är knappast att ta bort möjligheten att tänka fritt.

Det fascistiska hotet hålls vid liv av USA på det internationella planet. Fascistiska regimer får stöd från USA. Vita Huset var till exempel imponerade av "stabiliteten" i Mussolinis Italien. Sedan dess har Vita Huset i stort sett haft samma policy - en fascistisk diktator som öppnar landet för amerikanska investerare är en vän. Storbritannien och andra europeiska länder har inte varit långsamma att följa efter och tjäna pengar i dessa länder. Europa har upplevt den fascisistiska terrorn och vill inte göra det igen. Nu är det de fattiga U-ländernas tur. Några ekonomiska bojkotter eller massmedial uppmärksamhet blir det inte fråga om förrän en diktator vågar ifrågasätta det västerländska hyckleriet.

På sätt och viss är alla västerlänningar fascister genom sitt tysta medgivande. Vi reagerar inte när en diktator kör iväg människor från sina hem för att västerländska företag ska etableras på marken. Men om en vit markägare fråntas sina privilegier vill många vara med och modigt bekämpa fascismen.

Det finns förstås också fascister bland folket i Sverige, Danmark, Holland och andra europeiska länder. Vilka är de? Det finns många klichébilder. En av dem framställer den genomsnittlige fascisten som en isolerad stolle, ensam på kammaren läsande Mein Kampf. Den andra extremen är den okunnige gatubusen. Jag tror att det är felaktigt. Beskrivningarna överensstämmer på sin höjd med fågelskrämmorna.

Själv är jag en rökare med dålig kondition. Och därför är jag också en övertygad demokrat. En fascistisk regim skulle inte ha någon användning av mig. Fascistiska dikatorer vill bara ha starka och plikttrogna soldater. De handikappade, de äldre och en rad andra "svaga" grupper i samhället skulle det inte heller finnas utrymme för. Detsamma gäller också "starka" grupper - en människa i en fascistisk diktatur kan vara partiets gullgris den ena dagen och försvinna spårlöst den nästa.

De mest hängivna antifascisterna är inte klädda i rånarluvor, utan sitter i smutsiga kläder på parkbänkarna med ölkassar. De ynkliga fascisterna är livrädda för dem.

Fascisterna hittar man snarare på gymen än på kammaren med en bok. På gymen finns de som har svårt att tolerera att människor är "tyngda av laster" och inte sköter sina kroppar. Bland socialdarwinisterna i företagsledningarna, som aldrig själva tvingats kämpa, finns de som anser att samhällets "svaga" ska straffas för sin oförmåga. De har nämligen inte varit starka nog i den skoningslösa kampen om tillvaron för att få åtnjuta makten. Det finns också ett flertal grupperingar i samhället som utmärks av en sjuklig renhetssträvan i levnadsvanorna. De har svårt att acceptera "smutsen". Flera av dem har strängare vanor än Hitler som själv var vegetarian, icke-rökare och på sin höjd tog en enstaka öl ibland.

Där toleransen försvinner och ersättes med tankar om "renhet" gror fascismen. Fascister tror verkligen att de har allt att vinna i en fascistisk diktatur för att de råkar vara vita, rika, vältränade eller disciplinerade. De tror att de aldrig själva kan bli utsatta för godtycklig terror. De inbillar sig att förtycket börjar och slutar med särbehandling av till exempel homosexuella eller invandrare. De har helt enkelt fått för sig att det är förutbestämt vem som blir offer och förövare när de demokratiska institutionerna sätts ur spel.

Av Henrik Hermansson 18 jul 2002 09:53