Svar på Ramonas första fråga

"Hur kommer det sig att det plötsligt är ofarligt att åka på semester till sitt gamla hemland efter man fått asyl i Sverige?"

Hur kommer det sig att det finns så många inskränkta människor att den frågan ens ställs?

Ja, jag har personlig erfarenhet i detta ämne. Nej jag härstammar inte från ett utländskt land finns en del sörlänningar som hävdar annat, men västerbotten är fortfarande en del av Sverige;

Min sambo kommer från Jugoslavien. Han föddes med kroatiskt blod i ett Jugoslavien som då bestod av sex autonoma enklaver. Hans enklav; Vojvodina, var den första att tas i beslag i det som var tänkt att bli Stor-Serbien men som trots krig, bara blev Serbien.

Han och hans äldre bror åkte när oroligheterna började ner till ett par vänner i Malmö - Stipan och Judith - som invandrade på sextiotalet när Sverige var i skriande behov av utländsk arbetskraft. Tanken var att dom skulle hälsa på i Malmö i högst ett par månader, tills oroligheterna utbyttes till stabilitet och lugn igen.

Så blev nu inte fallet, utan ett fullskaligt inbördeskrig utbröt på Balkan. Min sambo och hans bror blev naturligtvis inkallade till kriget och hade två val. Antingen att resa hem och kriga, eller söka asyl i det första land dom kommit till. I detta fall Sverige. Betänketiden inskränkte sig till ett par sekunder och till den övriga familjens lättnad bestämde sig de tu att besöka närmsta polisstation för att söka asyl.

Processen runt asylsökande måste anses vara ett präktigt fiasko. Väntetiden var/är abnorm, kontakterna med advokaten som enbart var intresserad av att debitera ännu en timme var meningslösa och svenskaundervisningen bristfällig. Det enda positiva med häckningen i en flyktingförläggning är inte den stora lönen som erhålls, som vissa tycks tro. Då uppgick den så kallade dagspenningen till 30 kronor och skulle täcka dagsbehovet av mat, kläder och telefonsamtal till hemlandet. Nej det positiva är att man då befinner sig i ett land i fredstillstånd.

För att göra en mycket lång historia kort. Min sambo erhöll så småningom asyl och sedemera svenskt medborgarskap. Eftersom Jugoslavien envist vägrar att häva hans medfödda medborgarskap innebär det att han har delat. Det i sig innebär inga problem här på den nya hemmaplanen, men händer det något när han är i sitt gamla hemland kan inte Svenska ambassaden stå till tjänst.

Trots det valde vi att åka till Jugoslavien för tre år sedan. Läget i landet och täta kontakter med Jugoslaviens ambassadör i Sverige gjorde att det ändå kändes rätt säkert. Så pass säkert att vi valde att ta den minimala risk som ändå fanns.

Min sambo var då 29 år och hade inte träffat sina föräldrar på nästan 10 år. Inte heller sina övriga släktingar eller dom vänner som fortfarande bodde kvar och fanns i livet. Hans pappa är på grund av svår sjukdom inte kapabel att resa, så då styrde vi kosan till dom. Om den resan finns det mycket att förtälja, men det låter jag bero till en annan dag. Vad jag däremot blir så innerligt less på, är att det verkar finns en inställning bland många svenskar. Att den som en gång har flytt sitt hemland ska ge fan i att ta sina bidragspengar och åka dit på semester.

Vi finansierade den resan och dom som följt därefter med pengar vi sparat från den lön vi bägge intjänat som förvärvsarbetare. Och väljer vi att spendera dom på resor för att besöka min sambos familj, i ett annat land, så anser jag att det är vår privata angelägenhet. Dem som det inte angår ber jag därför högakningsfullt sluta spekulera och ägna sig åt annat, för samhället mer konstruktiva funderingar. Vi åker nämligen inte på nöjestripper för era surt inbetalade skattepengar.

Av Lena Vikberg 10 jun 2002 16:53