Ivar i Duvemåla berättar, del 1

Året är 1932. Ivar Kreuger skjuter sig och Kreugerkraschen är ett faktum som för med sig att många människor blir utblottade. Samma år kommer lilla jag till världen, jämngammal med Ingemar Johansson och Eva Moberg. Min far har rivit ned gamla boningshuset för nu skulle det bli nybygge för den växande familjen. Jag hade redan en äldre bror som föddes 1930. På den tiden tog man tillvara det gamla virket och återanvände det. Familjen måste förstås ha tak över huvudet. Far löste det med att "smälla upp" ett skjul med spis, för värme och matlagning. Det var här jag såg dagens ljus en kall vinterdag i januari. När det var dags hämtar far barnmorskan i Algutsboda. Dit är det 1 mil och då var det häst och kälke som gällde. Allt gick bra. Jag fick 2 bröder till 1936 och 1938 och jag kommer ihåg när de föddes. Vi pojkar växte upp mycket isolerat. Vi hade inte någon större kontakt med den stora världen. Det fanns inga barn i byn, mer än grannens son men far tyckte inte om att vi lekte med honom för han var en oäkting. På den tiden fanns inte den nya vägen så vi såg inte en främmande själ på månader. Någon gång kom en gårdfarehandlare som sålde borstar, vispar och annat. Ibland dök Jehovas Vittnen upp och ville sälja sina tidningar. En gång hade han med sig en grammofon och spelade psalmer. Det var något nytt för oss i ensamheten. Leksaker hade vi inte, utan vi lekte med trådrullar. Vi brottades en hel del, när det inte fanns annan sysselsättning. Far och mor var strävsamma människor. Det lilla jordbruket hade en häst, fyra kor, ett par suggor och lite höns. Gården var inte alls bärkraftig så min far hade en massa andra sysselsättningar. Han for omkring och ympade, beskar och besprutade fruktträd. När det gällde besprutning av fruktträd var vi pojkar med och drog sprutan. Då gick det snabbare för far. Men det var ett tungt jobb att dra sprutan, särskilt när det var tjällossning och inte var det något riskfritt jobb. Jag har inte något minne av att vi använde ansiktsskydd. Kom det en plötslig vindpust kunde man få en dusch i ansiktet. Tvättade man inte bort det brände man huden. Det var mycket plågsamt. 9 april 1940 glömmer jag aldrig. Vi sprutade i Räveberg och när vi var där berättade bondhustrun för oss att tyskarna hade invaderat Norge och Danmark. Då var jag 8 år och förstod från de äldre att det var orostider nu. Tidigt nästa morgon kom polisen och väckte hela huset. Far skulle omedelbart uppsöka sitt förband. Nu blev mor ensam med fyra pojkar och jordbruket. Hon var en enastående kvinna. Jag hörde henne aldrig klaga eller säga att hon var trött. Hon sa kanske som Mobergs mor att "dä va tvonget". Hon till och med körde med vår häst Grålle som kunde vara rätt så ilsken. Hur hon bar sig åt att få på den tunga selen kan jag än i dag inte fatta. Ibland körde hon till moster Hilda i Ubbemåla. Det var verkligen käckt gjort. Det var mörkläggning så varje kväll hängde vi upp filtar framför fönstren. Far skrev då och då. Det var alltid spännande att höra vad det stod i fältpostbreven. En sen kväll när vi hade lagt oss blev det fart på oss. Far hade kommit hem. Vi visste inget så vi blev verkligen överraskade. Far kom hem i full fältmundering, grå uniform med blå revärer på byxorna, trekantig karolinerhatt, ryggsäck, hjälm, gevär, bajonett och fältspade. Far var hemma och "vårade" det vill säga skötte om vårbruket. Vi pojkar hade vårt "vårbruk". Vi grävde bunkrar med den lilla fältspaden. Men snart blev det kris igen. Hitler var på gång med truppkoncentrationer i de tyska Östersjöhamnarna. Ännu en gång var polisen hemma hos oss och far blixtinkallad. Nu var det kris i Duvemåla. Far hittade inte fältspaden. Alla var ute och letade. Till slut hittade vi den bland vinbärsbuskarna. Far var ute i flera omgångar. Han vaktade bland annat ett flygfält i Ljungby och en stor transformator i Alvesta. För oss var det skönt när kriget tog slut 1945. Trots att vi hade jordbruk hade vi det ganska besvärligt under kriget med mat. Det var bara så att far hade tagit på sig alldeles för mycket skulder vid inköp av jordbruksmaskiner och annat.Allt som producerades såldes till affärerna. Det var mjölk, ägg och hemmakärnat smör. Men en hel del såldes vid sidan om svart. Vi pojkar cyklade ofta till den tidens pampar med "svarta ägg". Av de flesta fick vi godis eller eventuellt en slant, för det mesta en 5-öring. Av en tant fick vi aldrig ett öre. Till henne ville ingen åka. Mina föräldrar tilhörde den konservativa generationen. Moderna påfund som bio och idrott var som ett rött skynke. Vi barn trodde till att börja med också att det var riktigt. En gång var vi i Lindås. Där rev vi ner alla bioaffischer som fanns. Vi tyckte att vi var riktigt duktiga. En tid därefter cyklade vi förbi skolan i Lindås. Då blev det rabalder. Tydligen hade någon sett oss. De ropade: "Där är dom som rev ner affischerna. Ta dom. Ta dom." Då blev det fart på pedalerna skall jag säga. Nu är väl detta brott preskriberat. Någon gång på 40-talet sprang Arne Andersson 1500 meter vid en friidrottsgala i Emmaboda. Idrottsintresset var väckt men tyvärr såg vi honom inte. Inte heller såg vi Mulle och Masse Holmqvist när de spelade fotboll. Man var lite ledsen förstås, men våra föräldrar tyckte inte att idrott var något att ha. När vi var 9-10 år började vi hjälpa till i jordbruket så det är inte så länge sedan som det fanns barnarbete i Sverige. Vi tog det naturligt eftersom vi var så fattiga. Vi deltog i höskörden, räfsade hö och trampade i häcken på vagnen och tog emot hö på slindret. Vi skördade också på de låglänta maderna vid Lyckebyån. Det arbetet föreföll mig oändligt. Så tidigt det gick på våren planterade vi vitkål på åkern. Då fanns det varken vatten eller vattenledning så vi planterade när det ösregnade. Därigenom blev det både planterat och vattnat samtidigt. Särskilt en gång kommer jag ihåg att det var åskväder och blixten slog ner i närheten. Då var jag skiträdd. Direkt efter skolavslutningen satte vi igång att rensa och gallra grönsaker.Morötter, palsternackor och kålrötter var det som huvudsakligen odlades. Vi pojkar odlade också i egen regi, bland annat rotgrönsaker som vi knippade och sålde i stugorna i Broakulla. Jag glömmer aldrig hur jag "fastnade" med en fullastad järnhjulskärra på Bruksgatan i Broakulla. Jag orkade inte längre så jag började gråta. En militär såg min belägenhet så det måste ha varit under kriget. Denne drog kärran hela vägen upp till Konsum. Sedan var det bara att fortsätta affärerna. När andra barn lekte så arbetade vi hemma. Det kändes verkligen orättvist. Far uppmuntrade oss alltid. Om vi var duktiga skulle vi få cykla till våra kusiner i Mörrum. Med en handritad karta tog vi oss de 8 milen dit. I Konga gjorde vi ett nattuppehåll. Men vi gjorde en ännu längre cykelexpedition till Skåne men då var far med också. Vi övernattade hos en farbror i Vittsjö och i Båstad bodde vi granne med Gustav V på vandrarhem. Han var i Båstad för att spela tennis. I Hälsingborg stannade vi till och gick upp i Kärnan. En kanonfotograf plåtade oss i våra montyuniformer. Det var en semester med strapatser, punkteringar och enkla måltider. Vi hade inte så stora pretentioner och var inte ett dugg bortskämda.

Av Yngve Karlsson 03 jun 2002 15:54