Hur avskaffas fattigdomen?

Marknadsekonomins är enligt min mening oförmögen att utplåna fattigdomen i världen. Denna oförmåga beror på att marknaden kräver att löner och priser skall röra sig upp och ned allt efter tillgång och efterfrågan på arbetskraft och varor. Så fungerade arbets- och varumarknaden i London för 100 år sedan. År 1903 vistades författaren Jack London i de fattigas kvarter East End och redogjorde för sina iakttagelser i boken Avgrundens folk. 1913 hade handelsmannen och skeppsägaren Charles Booth slutfört en undersökning av fattigdomens omfattning i London. Den fyllde inte mindre än 17 volymer. Av undersökningen drog han slutsatsen att mer än 30 procent av Londons innevånare levde under vad han kallade fattigdomsgränsen.

Booth delade in Londons fyra miljoner innevånare i åtta samhällsekonomiska grupper. Den lägsta av dessa grupperklass A var de helt utslagna och omfattade ungefär 37 000 människor. Klass B omfattade omkring 317 000 och dessa var enligt Booth "kärnan i det sociala problemet". Klasserna A och B var vad Jack London beskrev som avgrundens folk. Detta avgrundsfolk var enligt Booth "en bottensats av dem som av mentala, moraliska och fysiologiska skäl inte var förmögna att arbeta bättre och bristen på arbete är inte deras huvudproblem, varför ett större utbud av detta inte skulle vara någon egentlig bot".

Klasserna C och D levde också under Booths fattigdomslinje och det fanns nästan en miljon Londonbor i dessa två grupper. Vissa var fattiga på grund av återkommande arbetslöshet, andra på grund av att deras löner var mycket låga trots att de hade fast arbete. Dessa var hårt arbetande och kämpande människor och var därför marknadssystemets egentliga offer.

Booth ansåg att fattigdomsproblemet kunde lösas om grupp B avlägsnades från arbetsmarknaden genom att staten övertog försörjningen av denna grupp. Tack vare den minskade konkurrensen skulle C- och D-grupperna kunna höja sina löner över fattigdomslinjen och kunna leva på sina löner.

Ett liknande resonemang förs om utvandringens betydelse för lönenivån på Irland och i Sverige. Av ett diagram framgår att lönenivån i Sverige 1870 bara var hälften av den brittiska, 1914 däremot var lönerna i Sverige högre än i Storbritannien och av diagrammet framgår också att reallönerna i Storbritannien började sjunka vid sekelskiftet 1900. Utvandringen minskade utbudet av arbetskraft och enligt artikelförfattaren skulle irländarna utan någon emigration efter 1870 ha haft en tredjedel lägre lön och svenskarna en åttondel lägre lön 1910.

Under första världskriget löstes fattigdomsproblemet genom att soldaterna avlägsnades från arbetsmarknaden och försörjdes av staten. De kvarvarande kunde sedan höja sina löner över fattigdomslinjen. Efter kriget krävde och fick de hemvändande soldaterna antingen arbete eller understöd. Som ett resultat av detta steg såväl arbetslösheten som lönerna. I och med detta hade marknadspolitiken med rörliga löner som går upp och ned alltefter behovet avskaffats för gott i Storbritannien. Nu hamnade lönerna över jämviktsnivån och de skulle hamna ännu mera över denna nivå efter andra världskriget på grund av ett generösare arbetslöshetsunderstöd.

De liberala ekonomerna ansåg på 1920-talet att lönerna var för höga. Enligt boken Arbetslösheten i historien skulle de "onormala" förhållandena efter första världskriget "kunna rättas till genom att minska utbudet av arbetskraft, genom att öka arbetsproduktiviteten, genom att sänka lönerna eller genom att höja priserna. Av dessa åtgärder skulle den förstnämnda vara den mest effektiva - men den var omöjlig att genomföra. Den sistnämnda skulle vara lättast att uppnå - men den skulle innebära inflation."

Det "onormala" förhållandet var att "penninglönerna hade stigit under krigets och den beledsagande inflationens inflytande. De hade inte fallit tillbaka under den efterföljande deflationsperioden. Den ökade styrkan hos fackföreningarna och existensen av en arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetsunderstöd var de positiva och negativa faktorer som förhindrat att konkurrensen drivit ned lönenivån. Annorlunda uttryckt
vanns den högre levnadsstandarden hos dem som hade arbete i viss utsträckning på bekostnad av arbetslöshet hos dem som inte haft det."

I mars 1929 föreslog Lloyd George, ledaren för det liberala partiet, att man skulle övervinna arbetslösheten på två år genom att bygga vägar och billiga bostäder och förbättra telefon- och elektricitetsnätet. På grund av att depressionen kom emellan på hösten samma år kunde inte detta förslag realiseras.

De idéer och tankegångar som lanserades på 1920-talet skulle i stället förverkligas efter andra världskriget. På grund av de små årskullarna i början av 1930-talet fanns det ett minskande utbud av arbetskraft. Bristen på arbetskraft gjorde det nödvändigt att öka arbetsproduktiviteten, vilket gjorde att lönerna kunde höjas i snabb takt. Kredit- och prisregleringarna gjorde det dessutom möjligt att hålla tillbaka inflationen. Ett "window of opportunity" öppnades och dåtidens politikerna hade förstånd att utnyttja detta maximalt.

Nationalekonomen Gustav Cassel tog i sin bok Socialismen eller framåtskridande 1928 avstånd från den omfattande arbetslöshetshjälp som på 1920-talet tillämpades av de flesta länder i Europa. Enligt Cassel var hjälpen till de arbetslösa ofta ett slöseri med skattemedel eftersom en fullkomlig rörlighet av arbetskraften alltid skulle åstadkomma full sysselsättning av denna. Han tog också avstånd från vad han kallade fackförenigsprotektionismen. Med detta uttryck menade Cassel att fackföreningarna genom att höja lönerna för mycket åstadkommer arbetslöshet eller/och inflation.

En stor del av världens befolkning lever fortfarande i fattigdom. Denna kommer enligt min mening att avskaffas genom att man tillämpar samma metoder som politiker av olika schatteringar gjorde efter andra världskriget i Västeuropa.Om Europa däremot efter kriget hade infört ren marknadsekonomi och frihandel hade troligen Europa mest av allt liknat 30-talets Europa, men kanske utan dess diktaturer, eller dagens Latinamerika.

Politikerna har om de är hederliga enligt min mening de största möjligheterna att avskaffa fattigdomen i världen om man tar hjälp av och sedan leder marknadskrafterna så att dessa tillsammans med övriga krafter i samhället får en möjlighet att skapa ett allt större välstånd och samtidigt utplånar fattigdomen för gott.

Av Yngve Karlsson 02 jun 2002 14:14