Normalt snedvriden?

Jag är en ganska vanlig 32-åring. Jag tillhör de där som kombinerade arbete och plugg och har idag mitt drömjobb på informationsavdelningen på ett börsnoterat bolag med förankring i nästan alla världens hörn. En stor del av min arbetstid ägnar jag åt att arbeta med personaltidningen som översätts till tolv språk. Det är jätteroligt att ha glada kollegor i andra kulturer och under det senaste året har jag haft tillfälle att resa runt och träffa många att skriva om.

Min pojkvän är underbar, hänsyns- och kärleksfull, och vi ser fram emot ett liv tillsammans. Mina syskon och min mamma är alla fina människor och jag är omringad av härliga kollegor och vänner.

Jag betraktas nog som en sådan där som har nästan allt.

Ändå, i en värld där det råder svält, sjukdom, krig och där mammor dödar och fryser ned sina spädbarn och pappor skjuter ihjäl sina egna döttrar så ägnar min hjärna energi åt något helt annat. Något så ytligt som min kropp.

Jag är 172 centimeter lång, väger 55 kilo och drar storlek 36. Brösten ryms i en vanlig C-kupa. Överhuvudtaget är jag ganska vanlig, som jag nämnde innan.

Men jag tycker att jag är fet.

Visst är det löjligt? Ibland tror jag att det är värre att vara medveten om hur löjlig jag är och att det vore bättre att verkligen vara övertygad om att jag är tjock. Att veta att hela världen tycker att jag är tjock. Det är jag ju inte - jag vet! Jag vet! Jag vet! Egentligen.

I tonåren hade jag anorexia. Och blev botad! Insåg ganska snart att det var jättedumt och att jag var lite tidigare utvecklad än mina vänner. Men jag har alltid känt mig lite stor liksom. Och så förra året hände något som fick mig att rasa i vikt. Nere kring 50-strecket såg jag ut som en pinne och, förutom att det också innebar att min byst minskade, så kändes det så jäkla bra att vara så jättesmal!

Under hösten och våren har jag dock gått upp till mina vanliga 55 kilo - denna fixering vid vågen! - och nu stundar bikinisäsongen. Hujedamej!

Det konstiga i den här historien är att jag faktiskt inte dömer andra. Tvärtom! Jag beundrar kvinnor och tjejer som är stolta över sina kurvor och särskild om de vågar visa lite klyfta och hud. Åh, vad jag skulle vilja vara sådan! Nöjd och stolt över hela mig och kunna ägna mig åt andra, bra mycket, viktigare tankar.

Tyvärr tror jag inte att jag är ensam frukt av att vårt utseendefixerade samhälle och läser gärna om andra som ofrivilligt ägnar tankar åt sitt utseende.

Av Sanna Hasselgren 24 maj 2002 12:51