En dåres försvarstal?

Jag talar sömntabletter. 20 mg Stilnoct klockan nio varje kväll, av det enkla skälet att man inte vill uppleva mer av dagen i vaket tillstånd. Att vakna klockan sju på morgonen, men ändå tvinga sig själv till sömns igen, åtminstone till klockan elva på förmiddagen. Att sova är ju också en verklighetsflykt.

Jag talar ensamhet. Ingen som ringer, aldrig nån som hälsar på. När ens få vänner finns för många mil bort, och ingen flicka vill komma dig nära av det enkla skälet att du är åt helvete för missanpassad. När naturen skapade dig för fortplantning, när du är en ung man i din fysiskt bästa ålder och din fertilitet är på topp, men ditt sexualliv består av att ligga och spontanrunka i ett badkar.

Jag talar nonchalans. När du sitter och kör på en motortrafikled, pressar upp bilen i 160-170, och funderar på om du skall sikta in dig på nästa mötande lastbil. När du är fullständigt iskall inför det faktum att du leker med döden, när dödslängtan har blivit en etablerad del av ditt känsloliv.

Jag talar botten. När man känner att NU, nu har jag jävlar nått botten och nu är det dags att avsluta lidandet. Då kan det hända nåt märkligt. Då kan så sakteliga en insikt börja växa fram. En insikt om att "va fan, jag har ju inget att förlora!" Det börjar som en liten viskning, men utvecklas snart till en mäktig talkör som står bakom dig och skanderar. Upplyst av denna insikt bestämmer du dig för att viga ditt liv åt att försöka ha så roligt som möjligt, och utifrån den position du befunnit dig på blir varje dag som en bonus. Yeah

En dåres försvarstal? Döm om du vill, Im really not the one to care...

Annars ser jag fram emot sommaren, och att fira att jag lever.

Av Charles Warberger 20 maj 2002 12:43