Cancern, vinnarna och förlorarna

Gång efter annan läser vi i tidningar om människor gärna kändisar som drabbats av någon allvarlig sjukdom gärna cancer men "besegrat" den gärna mot alla odds. Om de fall som inte slutar lyckligt heter det att den drabbade till slut "förlorade" kampen mot sjukdomen. Som om den sjuke och cancern var jämbördiga motståndare som gör upp i ädel tävlan. Eller revolvermän på var sin sida om en duell. Den här kroppen är inte stor nog för oss båda, typ.

Låt oss tänka oss att en sportkommentator följer förloppet av matchen Calle vs. Cancern. "Cancern går ut hårt och slår till mot Calles magsäck. Calle svarar med en mördande strålbehandling som tvingar Cancern till reträtt. Han följer upp med några tunga cellgiftssmockor, och segern verkar inom räckhåll när Cancern återtar initiativet genom en oväntad attack mot tjocktarmen. Calle hänger på repen men i en sista desperat mobilisering av positivt tänkande knockar han sensationellt Cancern, som inte hinner resa sig på tio. Calle behåller mästarbältet!"

En härlig triumf, men hur gick det egentligen till? Jo, cancern upptäcktes tidigt. Det var en lindrigare form av magcancer som med dagens behandlingsmetoder går att bota i 60 procent av fallen. Calle var dessutom i god fysisk form och hade aldrig legat inne förut. Angreppet mot tjocktarmen var inte lika ödesdigert som först befarades. Calle tog alltså hem spelet med hjälp av forskningens framsteg, sin goda hälsa och, inte minst, en god portion tur.

Att den personliga inställningen och mentaliteten kan han ha viss betydelse för förloppet av vissa sjukdomar förnekar jag inte. Säkerligen kan den cancersjuke ha nytta av att tänka sig cancern som en fiende som bara SKA besegras. Känslan av triumf när sjukdomen slutligen ger vika kan jag också föreställa mig. Och visst ska vi gratulera dem som blir friska. Vi kan beundra deras mod, deras kämpaglöd, att de stod ut med smärtan och illamåendet, och de mörka tankarna, när de kom.

Men borde vi inte tona ner det här med "vinnare" och "förlorare"? För vad säger det egentligen om dem som inte blev friska, och om vår syn på dem?

Kämpade de kanske inte tillräckligt väl? Kunde de gjort mer? Var de inga vinnartyper? Eller var det helt enkelt så att omständigheterna inte var lika gynnsamma i deras fall? Diagnosen var elakartad skelettcancer som upptäcktes sent. Läkarna kunde inget göra. Döden var ett faktum inom ett par veckor. Ibland går det till så. Ibland är det en utdragen process där förtvivlan varvas med hopp, tills döden inträffar en kylig novembermorgon i ett rum på Radiumhemmet. Det är hemskt, vidrigt, tragiskt - men så fungerar cancer, och många andra sjukdomar.

Tack och lov är cancer inte längre synonymt med döden. Tack och lov kan många patienter räddas. Tack och lov gör läkarvetenskapen framsteg som främjar livet. Calle överlevde bland annat tack vare det. Låt oss inte glömma bort att en "seger" över cancer är avhängig en mängd faktorer bortom patientens kontroll. Allt tal om att "vinna" eller "förlora" mot sin sjukdom är klumpigt bildspråk som implicerar ett personligt ansvar för utgången. Ett sådant ansvar finns inte. Det är inte fråga om någon tävling.

Av Mattias Agnesund 15 maj 2002 08:52