Det är dyrt att göka, säger horan

Helgonens bukt är bländande i morgonljuset. Gummiträden ståtar i kulisserna som en påminnelse om hur det en gång måste ha sett ut här. Stadens hundratals kyrkor är som skuggor av en svunnen tid: flagnad färg och gistna portar. Hela Salvador andas minnen från den tid då hon var det portugisiska väldets näst viktigaste stad och Brasiliens huvudstad. Hon är en bedagad skönhet, men ändock obeskrivligt vacker och hemlighetsfull. I de nedre kvarteren, Cidade Baixa, är kommersen vid den inre hamnen redan i full gång. Här säljs allt du kan behöva och lite till. Varför inte köpa svenska gummistövlar?

Du slås gång på gång av hur olika alla andra städer du besökt i Brasilien hon är. Här finns en påtaglig aura av gåtfullhet och mysticism, din att utforska om du bara törs. Men först, låt dig utanför Mercado Modelo förvånas av skönheten och elegansen i den svårbeskrivliga capoeiran.

Dag blir till kväll och rykten om en utomordentlig restaurang manar oss till allt högre höjder. Lacerda-hissen tar oss upp till den gamla delen av Salvador, Cidade Alta eller Pelourinho. Att gå ut ur hissen är som ett slag i ansiktet, det är en helt annan värld du möter. Så nära men ändå så långt borta. Vi undrar alla om det är så här kvällarna i Salvador alltid ter sig. Torget framför oss är fullkomligt packat med dansande, sjungande och skanderande människor. En buss som kör förbi oss rullar från sida till sida under den taktfasta musik som ett sambaband ombord trummar fram.

Vi blir med ens ombedda att slå oss ner, kylda Brahma-öl lockar i den fuktiga värmen. Vad har vi hamnat mitt i? En av många gatubarn, den här gången en liten pojke, lämnar ett smakprov av sina varor på vårt bord. Två sidor av samma mynt. Efter en stunds diskuterande möter vi en journalist som berättar att det är valtider, och att vi hamnat på ett valmöte. Se, till och med ett valmöte går att göra till en strålande sambafest!

Vår kväll fortsätter bland gränderna i Pelourinho och jag kan inte låta bli att börja tänka på Kärleken därhemma. Kanske är det värmen omkring mig och alla glada människor som gör mig nästintill sjuk av längtan? "Där finns sorg som inte känns", sjöng Cornelis Vreeswijk. Här, just i det här ögonblicket, finns en sorg som kanske inte syns men utan något som helst tvivel känns. Jag slår för en stund bort tankarna. Det finns så mycket att se och att göra, men ack så lite tid. Tidsbristen som vid varje anhalt är vår ständige följeslagare framkallar en oförklarlig form av rastlöshet. I kväll manar den oss att bege oss av hemåt istället för att fortsätta vidare. Det är ju en dag i morgon också, och förhoppningsvis är vi kvar här då. Med trötta huvuden går vi åter mot hissen.

Det är dyrt att knulla, säger horan som plötsligt tilltalar oss vid räcket alldeles utanför hissen. I samma andetag som den högst motbjudande kvinnan yppar de orden erbjuder hon mig sin yngre bror. "Du är ju ung och behöver en man från Bahia!" Till ett bra pris givetvis, den som vill ha henne måste dock betala den gängse taxan. Självklart är brodern novis inom yrket, och gör det bara för att ekonomiskt klara av sina krävande universitetsstudier. Till råga på allt otroligt snygg. Jag skakar på huvudet och tackar artigt, men bestämt, nej. Vad är det för samhälle som gör en sådan här transaktion så naturlig och allmänt accepterad? Ingen i vår närhet röjer ens med en min att de hört samtalet. Jag skruvar obekvämt på mig och hoppas att min blick ska mana mina vänner att gå härifrån. Gränser som suddas ut. Som sagt, det är ju en dag i morgon också.

Av Linda Björling 07 maj 2002 10:34