Reclaim ditt medborgarskap

Första maj är årets roligaste dag. Alltid.
I år var det extra roligt. Det var rekordmånga i vänsterns tåg - så många att vi fyllde hela demonstrationsvägen genom centrala Stockholm. När täten kommit till Kungsträdgården hade en massa människor ännu inte hunnit börja
gå från Medborgarplatsen. Ungdomssektionen var enorm. Stämningen fantastisk.

Och så var det förstås en häftig känsla att hålla tal inför så många, som jag hade privilegiet att göra i Kungsan. Att inför tusentals få sätta ord på en av essenserna med manifestationerna den 1 maj: Att vi bär på ett
livsnödvändigt trots, att vi inte accepterar att behandlas hur som helst i det samhälle som är vårt. Det är i grund och botten en formulering av kollektiv värdighet.

Med poeten Göran Sonnevis ord: Vi är inte skit.

Det hade varit en bra dag. Allt upplagt alltså för en schysst festkväll därefter. Men det var inte så enkelt.

Det har florerat en massa olika uppgifter om vad som hände på kvällen. Här är min berättelse.

Senare på kvällen var jag på vänsterpartiets fest på restaurang Nalen i Stockholm. Innan jag gick till festen hade jag tagit en snabb vända förbi korsningen Kungsgatan-Sveavägen för att se hur det såg ut där. Jag var där
i några minuter. Tyckte att det såg lugnt och skoj ut men jag föredrog värmen inomhus. Reclaima kan man helst göra någon annan dag än första maj, tycker jag för egen del.

Så fick vi höra att polisen slagit till mot de ungdomar som tidigare deltagit på festen. Festen var nu upplöst men några hade tydligen ställt till med skadegörelse. Vi var några stycken som gick ut för att göra en medborgerlig plikt - att se vad som var i görningen, till exempel se vad
polisen var på väg att göra med de hundratals ungdomar som nu plötsligt blivit fast i avsprärrningarna - de allra flesta utan att ha gjort annat än att dansa på gatan.

När vi kommit ned för trapporna till Kungsgatan så ser vi att polisen har spärrat av nedre delen av gatan. Det står poliser i två led nära varandra - ett led vända inåt mot de inringade och ett led utåt mot oss - ett femtontal personer.

En polisman går fram till mig när jag är på väg fram och börjar skrikande fråga varför jag över huvudtaget är där. Mina kompisar har hunnit gå fram till polisens kedja, men denna polisman har bestämt sig för att peta lite
på min mage med batongen och säga att jag inte borde vara där. Jag svarar att jag är intresserad av att veta vad som hänt och ska hända med de som är därinne, att jag undrar vilket lagrum som polisen använder sig av och att jag gärna vill stå med mina kompisar, bland annat eftersom vi har våra
väskor inlämnade under samma nummer på Nalen - dit vi planerar att gå tillbaka. Han hojtar och är aggressiv men tappar efter en stund intresset.
Vi ställer några frågor till. Inte så många svar - mest rop om att vi ska backa.

Så kommer det lite olika order om var egentligen den tänkta
"intellektuella" som den kallas av en polisman linjen egentligen ska gå. En polisman säger att den går vid nummer 12-14. Så kommer det en annan polisman och ropar till mig: "Jag har ju sagt åt dig att stå vid skylten - fattar du inte?". När jag påpekar att skylten ligger långt bakom nummer 12-14 så skriker han "du ska lyda mig!". Plötsligt ropar det aggressiva polisbefälet att vi ska bli bortfösta till ett brofäste ett hundratal meter bort. Därifrån går det inte att se vad polisen gör innanför avspärrningarna. Vi försöker åter fråga varför. Polisen beter sig oförklarligt aggressivt och trissar upp stämningen.

Fyra kvinnor kommer fram och vill gå igenom till Stureplan. Det får de inte, men det är ett annat tonfall som gäller dem. De skakar på huvudet. Några av de verkar känna igen mig - antagligen har de varit och demonstrerat idag. De läser situationen och en av dem säger till mig att jag - som liksom alla andra vid det här laget är ganska upprörd över polisens svårförklarliga beteende - ska lugna ned mig. "Låt någon annan ta diskussionen", säger hon. "Du har utseendet mot dig". Hon menar min utländska bakgrund. Visst. Hon talar nog sanning. Det är en av de saker jag kommer att minnas allra tydligast från den här natten. Vreden jag kände i det ögonblicket. Och känslan av att nej, jag accepterar faktiskt inte att det ska vara så.

Så börjar poliserna putta på oss med sina sköldar. Hårt. Polisbefälet ropar till mig "nu kommer det att göra ont". Han säger att de behöver "arbetsro". När jag frågar vad exakt det är för "arbete" som de behöver utföra blir jag nedputtad i backen. Bredvid mig får Jennie Dielemans helt
plötsligt och helt oprovocerat ett snabbt och hårt sköldslag rakt över ansiktet.

Det hela känns otroligt märkligt. Vi försöker kommunicera med den polis som ska vara vår polis, men möts av övervåld. En reporter - jag vet inte från vilken tidning - står och småpratar med poliserna. När det hettar till säger han till mig att jag borde sluta prata med polisen. "Man ska lyda dem - det är bara så", säger han. Det är kvällens höjdpunkt: "Man ska lyda dem - det är bara så".

Jag tycker att varje medborgare som får ta del av olika - ofta motstridiga rapporter - om vad som hänt vid detta tillfälle, liksom andra tillfällen då det kommit till någon form av konfrontation mellan polisen och politiska aktivister ska ställa sig några frågor:

1 Vill jag leva i ett samhället där den som avkräver en förklaring av den myndighet som är att skydda vår säkerhet, riskerar att få stryk? Vill jag leva i ett samhälle där ingen vågar ifrågasätta när någon annan behandlas
illa av myndigheter?

2 Vill jag ha en rättsordning där kollektiva straff utdöms? Där polisen inte ingriper mot den som gjort något brottsligt, utan mot en massa andra som står i närheten?

3 Vill jag ha en situation där polisen använder sig av aktiv desinformation för att skapa legitimitet för sina handlingar? Polisen gick ut till medierna och sade att ett hundratal skyltfönster slagits sönder, att biografen Rigoletto vandaliserats och att en Seven Eleven-butik
plundrats. I själva verket skadades ett tiotal skyltfönster, medan de två senare uppgifterna helt enkelt var lögner. Bra eller dåligt?

4 Vill jag ha ett samhälle där poliser dömer människor på andra grunder än deras handlingar? Till exempel om de uttrycker eller uttryckt vissa politiska åsikter, eller hur de ser ut. En vän som försökte resonera med polisen den där kvällen fick höra att hon inte borde vara där eftersom hon
"såg ut som en överklasstjej". Bra eller dåligt?

För min del var förstamajfirandet i sig ett levande bevis på det dramatiska och allvarliga politiska läge som vi befinner oss i. Ett läge där de politiska motsättningarna växer - där ropen med krav på nödvändiga förändringar blir allt starkare, samtidigt som obehagligheterna också
växer i antal och djup.

Den som inte protesterar - accepterar. Den som är tyst blir medskyldig. Att protestera och säga ifrån blir allt mer av en uppenbar nödvändighet, i alla fall för den som inte plötsligt vill finna sig i ett samhälle där de mest grundläggande demokratiska fri- och rättigheter i praktiken tas ifrån oss.

Och till dig den okände reporter som talade om för mig att man bara ska lyda - utan att reflektera över varför man gör det:
Skulle inte tro det.
För vi är inte skit.

Av Ali Esbati 05 maj 2002 18:46