Jag har dödat Kungen

Jag kommer aldrig att sluta älska augusti sa jag och fortsatte putsa. Det är min favoritmånad av alla månader. Det är som de sista åren, en månad av mognad och tillit. Ingenting nytt som händer, allt som har hänt är ingrott och trygt. Värmen och löven, därför älskar jag augusti, sa jag och svepte trasan över mannens fötter.

Han tittade på mig med avsky. Då och då sparkade han till mig i ansiktet där han satt över mig på sin tron. Egentligen var det ingen tron utan en vanlig stol av hopfällbar modell som jag hade släpat ner till parken. En och femtio tog jag och garanterade att man efteråt kunde spegla sig i skorna. Om man nu ville det.

Mannen värmde upp ännu en kick, men jag såg hans flin i ögonvrån och lyckades finta åt höger och på så sätt undvika ännu en rispa i ansiktet.

Glass, sa jag. Glassen är också en anledning till att jag älskar augusti. Mannen hånflinade. Man kan väl äta glass närsomhelst under året, sa han. Idiot, man kan äta glass när man vill, det är väl ingen anledning att älska augusti. Glass. Idiot.

Visst, men ät glass under januari och frys till döds, tänkte jag. Ät glass i juni och låt den rinna ner över dina fingrar innan du ens har hunnit tänka ordet vanilj. Jag smålog. Och mannen såg det.

Han drog in skon mot sig och pumpade länge och väl för att ge mig en rejäl smäll i ansiktet. Jag kommer aldrig att glömma dig augusti, viskade jag och körde skohornet i bröstet på mannen.

Hans förvånade ögon ramlade bakåt och han av stolen. I en ryckande massa rörde han sig mot mig men föll ihop till slut. Jag ryckte skohornet ur hans bröst och log.

Samtidigt började en folkmassa röra sig bakom oss två. De skrek och hojtade. Kungen är död, Kungen är död hojtade dom. Han har dödat kungen. Jag kommer alltid att älska augusti. Vaniljsmak i munnen. Han är död tänkte jag. Risporna i mitt ansikte slutade blöda och jag tänkte idiot. Visst kan man älska augusti för glassen skull.

Folkmassan lyfte upp mig. Skohornet droppade ner mot marken och från den blodet. Gula löv blev röda och oranga. Hösten var här.

Man bar mig runt parken och satte mig till slut på stolen, en halvmeter övanför marken. Det var en tron. Jag log och tänkte visst kan man. Visst kan man.

Av Navid Modiri 03 maj 2002 17:48