Farväl till dig min vän

Till dig som nu måste lämna mig.

Du har i många evigheter följt mig. Varje steg, varje andetag.

Gråtit. Slagits. Skrikit. Skämts. Hatat. Hatat. Hatat.
Jag har gjort allt i min makt.
Men dina händer har bara tagit starkare och hårdare tag om min hals.

Ibland försöker jag komma ihåg när du kom. Men tiden spelar egentligen ingen roll. Du har varit med mig så länge mitt minne räcker.

Kanske med vargarna.
Ja, det var så det var. Redan då. Just det ja. Du såg min ensamhet. Du såg att jag behövde. Men varför just du?

Varför just då.

Gick förbi vägen där vargarna rev min nacke idag. Öde och tom.
Endast tågsignalerna blinkade rött och gult. Precis som då. Rälsen sträckte sig likt en lång orm på den tomma vägen. Precis som då.
Men jag såg inte någon varg. Hörde heller ingen. Möjligen att jag såg spår. Urblekta. Och dammiga.
Dammet grusade mina ögon och jag fick svårt att se.
Men jag kunde andas.

Jag har i alla fall bestämt mig.

Du måste lämna mig.

Det är svårt att säga adjö. Farväl.

Ibland funderar jag på om jag kommer andas utan dig. Kommer jag?
Och om du nu går ifrån mig. Kommer du tillbaka?

Kanske bäst att du stannar, då vet jag var du finns. För går du, vet jag ingenting. Ingenting alls.

Skrämmande.

Du gav mig luft. En identitet. En fruktansvärd.
Du är den värsta vän jag någonsin haft.

Den farligaste.
Den mörkaste.
Den hindrande.
Den svältande.
Den blindande.
Du har hindrat mig från mig.

Jag vill att du går nu.

Jag är rädd. Vet inte om jag kommer klara det utan dig. Men jag måste prova.

För
hur smakar världen utan dig? Hur låter trasten utan dig? Hur är kärlek utan dig? Hur värmer sommarsol utan dig?

Jag vet inte. Men jag måste prova.

Därför vill jag att du går.
Ge mig en chans att upptäcka. Upptäcka vad som egentligen bakom mitt vita skal.

Gå.
Kom aldrig mer tillbaka.

Av Marita Söderström 02 maj 2002 12:46