Ni ser mig inte

En gång ensam, alltid ensam, varför? I hela mitt liv har jag bara velat en sak, och det är att bli älskad, älskad för den underbara lilla människa jag är. Redan när jag var sju år gammal, sa man till mig:
- Det är jobbigt att vara med dig för du har inga andra vänner vid sida av.

Hur skulle jag kunna få några vänner vid sidan av, när jag inte hade vänner på andra sidan? Har det aldrig funnits någon vän till mig, blev jag över, menade Gud att jag inte skulle finnas, att jag var ett misstag. Är jag född ensam?

Jag vill se, och vill bli sedd. Är det så svårt att förstå? Varje gång lurar jag mig själv, någon är snäll mot mig. Jag tror att det ska bli ändring, någon vill ha mig som vän. Ett tag duger jag, sen kasseras jag när man inser att jag är ensam! I över ett halvt år har jag trott att folk gillat mig, men på sista tiden har jag insett att man bara har haft mig som tillfällig "förströelse".

Samma jävla freda skulle alla vara elaka samtidigt. En ville inte låta mig äta middag tillsammans med henne och några av hennes vänner vid sidan av. Fyra andra snäste åt mig att jag inte var välkommen på ett födelsedagskalas. En annan tyckte att jag skulle hålla käften och inte lägga mig i hennes liv när frågade hur hon hade det.

Jag har alltid uppskattat uppriktighet, men ibland hade jag önskat att människor ljugit för mig, det är ibland lättare att ta. Ni kunde ha sagt vad fan som helst, men nej, ni ville poängtera att ni inte ville vara med mig. Sen har alla dessa människor mage att komma hem till mig fyra dagar efter på "fest", och vara hur snälla och "goa" som helst.

Och ni två, som inte har sett eller vill se hur jag lider, ni ber mig att stanna kvar i denna skit. När det enda jag vill är att ge mig av och aldrig, aldrig komma tillbaka.

Den ena han säger:
- Vi vill ha dig kvar här nere, vi skulle sakna dig om du gav dig iväg.

Ja, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Varför saknar ni inte mig, när jag är här, när jag sitter själv kväll ut och kväll in ensam?

Den andra han säger:
- Tänk på skolan, vill du inte ta studenten vill du inte bli klar?

Jag skiter, högaktningsfullt, i både skola och student. Jag vill ha vänner, men var än jag beger mig i världen kommer jag att vara ensam, ensam att se världen, ensam om mitt liv, ingen att dela min tid med. Hur många miljoner kronor hade inte en vän varit värd.

Men...
... varje gång detta händer, säger jag att det inte kan bli värre. Jag slutar inte att lura mig själv. Det kommer att hända igen och igen. Jag är en ensam människa och varje gång kommer det att vara lika jävligt.

Jag ber alla att sluta lura mig, för jag slutar inte att lura mig själv. Låtsas inte vara min vän ett tag och vänd mig inte ryggen sen. Jag vill bara ha en vän, en vän som är min som kan leda mig ut ur min ensamhet. Det är bättre att ni aldrig pratar med mig, än att ni efter tag bara slutar.

Lämna mig ifred från början, istället för att låtsas en tid och sen sticka kniven i min rygg och vrida om.

Jag måste ha en massa liv som överlevt alla dessa besvikelser. Jag vill ha en vän! Jag vill inte längre vara ensam.
Amiamay

Av Maria Kroon 01 maj 2002 22:15