Jag är fången i en kropp!

Jag är fången i en kropp! Detta är mitt meddelande till världen: jag har aldrig rört en lem, slutit ett par ögon, skrattat eller kysst en kvinna av egen fri vilja. En annan som inte är jag styr kroppen.

Jag var fri en gång. Mitt i natten. Jag och min kropp hade varit på begravning, i solsken. Den grät sig själv till sömns. Plötsligt vaknade jag. Jag kände att jag kunde röra på armar och ben. Jag låg stilla och rullade sakta med ögongloberna och blicken målade cirklar i taket ovanför mig. Jag skrattade våldsamt. Så reste jag mig upp och blev med ens sömning. Jag kved. - Nej! Jag somnade.

På morgonen var jag tillbaka i mitt gamla fängelse. Han som bestämmer över kroppen heter Karl. Det var hans fru som hade dött. Må hon vila i frid. Jag hatar henne.

Varje morgon sätter sig Karl i sin svarta porsche och kör till höghusen i stan där han har sitt arbete. Hans blick möter min när han tittar i backspegeln. Jag försöker alltid fixera den där, så att han förlorar uppsikten över vägen och kraschar rakt in i höghusen och brinner upp och dör. Men det har aldrig lyckats mig. Jag har ingen makt över Karl.

Förutom när det handlar om en liten sak. Varje gång han låg med sin fnoskiga lilla fru så kom han alldeles för tidigt. Det var mitt verk. Hon hatade honom för det. Jag gjorde det för att jag hatade henne. Karl hatar ingen, han vet inte om att jag existerar.

Men jag finns. I varje golfswing: jag är där. I varje blick, i varje skratt, i varje handslag, i varje tugga kött rycks jag i boja med i rörelsen. Och han känner det. Jag vet att han känner det. Han är herren. Jag är hans lilla slav. Jag hatar honom.

Hans fru dog. Det var jag som fick honom till att göra det. Hon tröttnade på honom. Den lilla slinkan fick inte vad hon ville ha i sängen. Så hon knullade med hans chef. Slampa! Han gjorde det på sina föräldrars släktgård. Mitt i maten. Han skulle ut i köket och hämta salt. Kom tillbaka med en revolver. Pang! Pang! Jag var med. Kroppens mage var full av rådjursstek och potatis. Det var sensommarsol. Snart höst.

Och det är dags att sluta nu, är det inte Karl!? Du har skrivit färdigt om mig, mer finns det inte att tillägga. Texten materialiseras på skärmen. Fingertopparna dansar över tangentbordet. Jag är där. Du skriver. Snart sätter du din sista punkt och sparar dokumentet. Efter det ska jag vara evigt tyst.

Av David Olsson 30 apr 2002 09:28