Messmör, galon och tumvantar

Kylig vind slår mot mina kinder och känslan är mäktande frisk här ovanför molnen. Världen är så stor framför mina något snöblinda ögon, samma par som jag alltid har med mig. Mitt enda par. De har sett allt jag minns, och lite till. Tillvaron förgylls av tunnbrödets ljuvliga smak, den får mig att minnas. Jag minns stela, snoriga tumvantar och den där bastuliknande kindhettan när man kommer in i stugvärmen. Och smärtan av upptinande fingrar under en rinnande kran. Tänk om man hade en sån där plastmatta som var röd på ena sidan och blå på den andra. De där blanka och hala sakerna som gick så otroligt fort. Eller en snowracer. Med dylika fordon äger man världen. Fjällvärlden alltså.

Ett inversionslock har invaderat dalen nedanför och ligger där som en tjock, ogenomtränglig dimma. Jag polerar med mina varma händer snön tills den smälter och formas till en isklump i min kallnande hand. Den liknar en gris, eller kanske Bert Karlsson, eller kanske han Marjasin. Hal är den i alla fall. Jag lägger isbiten i min kåsa. En kokhet nyponsoppa blir så drickbar. Jag sluter ögonen och låter det mjöliga guldet glida ner i magsäcken. Jag är hemma igen. Det är här jag vill vara. Lyckan, skönheten och livsgnistan söks i fjärran länder. Jag finner den bland Sveriges böljande kullar. I moder Sveas erotiska natur där jag tillbringat många hänförande timmar. Här vill jag leva och här vill jag dö, hur skulle vara om alla var förunnade att leva ett liv i frihet?

Av Axel Gren 23 apr 2002 08:53