Westessons 100 favoritfilmer: nr 4

Ordet är "fuck". Det är ett av de många fonem som visar det engelska språkets överlägsenhet på ett antal punkter; man kan använda det som verb, som substantiv, man kan spränga in det var man vill i ord och satser, man kan ändra betydelse allt efter sammanhanget. Men vad man än gör med det, är det hårt, tungt, obevekligt, explosivt, utmanande, provokativt.

Ju hårdare än film är, desto fler "fuck". "Scarface" slog ett första rekord med 206 stycken 1983. Trots detta lyckades någon tokdåre absurt nog klippa ihop och dubba om en teveversion som kunde passera censurinstanserna. Sju år senare slår "Maffiabröder" rekordet med sina 246 stycken, för att strax bli passerad med en nosspets med "Pulp fiction" och 257 stycken.

Men "M*A*S*H" var först. Aldrig förr hade ordet, the f-word, förekommit i en hollywoodfilm. Så var heller inte "M*A*S*H" som andra hollywoodfilmer.

1969 rasade ett krig som förändrade världen. Det antar jag visserligen att alla krig gör, men det här kriget slog ringar på vattnet långt långt utanför det drabbade geografiska området. Det här kriget fungerade som en väckarklocka, det ryste om en hel generation som slutade klippa sig, det slog upp sår mellan barn och föräldrar, det satte ifrågasättandet och upproret på tapeten.

Det var ett så vansinnigt obarmhärtigt och vidrigt krig att ingen kunde ignorera det och bara idioter - Per Ahlmark - kunde försvara det.

Det var ett krig som skakade världen i dess grundvalar. USA, som vunnit andra världskriget åt oss, som fabriksproducerat modeideal åt oss, som varit en hägrande dröm för oss, som gett oss vad vi ville ha i form av chewing gum och rockringar och negerjazz och presleypelvis, fick plötsligt ett nytt ansikte.

Katarina Mazetti skriver i Ordfront under rubriken "Jag hatar Amerika. Skjut mej!" att "alla som minns Vietnamkriget förstår vad jag menar. Där kom de, våra hjältar från Humor i Uniform sektion i tidningen Det Bästa, Reader´s Digest och alla krigsfilmer och - slaktade kvinnor, barn och åldringar i Song My, brände folk med napalm, avlövade skogar och vräkte ut vapen till korrupta regimer". En frustrerad besviken ung generation fick sina "hollywoodglasögon brutalt avrivna och sedan dess har det varit svårt att placera dem i rätt vinkel på näsan igen".

Trots lobbyverksamheten och propagandamaskineriet där landets alla industrier och tillverkare av hamburgare, teveprogram och drömmar mangrant slutit upp på regeringens sida, tog det åtminstone ett sjuttiotal innan USA var inne igen. Sen kom Gulfkriget 91 och nu sitter plötsligt alla bonnierägda opinionsbildare och beter sig som tok-mufare i stars-and-stripes-slips.

Men 1969 rasade ännu kriget och den amerikanska regeringen och alla myndiga makthavare och auktoriteter ifrågasattes, också inom landet, av en ung generation som spelade pop och gjorde film och serier och droppade syra och vägrade befatta sig med vanvettet i Indokina.

1969 stod delar av Hollywood trots allt och hällde olja på propagandamaskineriet med de storslagna krigsfilmerna "Patton" och "Torah! Torah! Torah!" En bit längre bort, lite i skymundan, på bakgatorna och i ingenmanslandet, drev dock Robert Altman sitt team till vansinne under inspelningen av vad som skulle komma att bli den enda krigsfilm från perioden som nån mindes. Och den riktar sig från och med ruta ett mot kriget.

Altman, född 1925, hade högst personliga erfarenheter av krig sen han under andra världskriget tjänstgjort som stridsplanspilot. Under sin vindlande karriär som teveregissör hade han mer än en gång fått sparken för att ha injicerat tydliga antikrigiska teman till "Bröderna Cartwright" och "High Chaparall". Han tyckte uppenbarligen om bråk, men knappast på några regeringars villkor.

När det blivit aktuellt att filmatisera Ring Lardners manus på Richard Hookers korearoman, var den fete skäggige tevesnajdaren Bob Altman knappast producenternas första val. Sen tretton-fjorton andra sagt nej, gav man dock med sig.

Under inspelningen hann man sen flera gånger ifrågasätta sitt beslut, särskilt som de bägge huvudpersonerna Elliott Gould och Donald Sutherland knallat upp till producenten Otto Preminger och berättat att Altman var galen och borde sparkas.

Men Altman höll sig fast och höll också på sina oortodoxa idéer om att låta tre människor prata samtidigt på ljudbandet, om att låta skådespelarna improvisera om all manusdialog till Lardners stora förtret han tog dock tacksamt emot filmens enda Oscar, för manuset och om att låta hela inspelningen vara ett enda stort kaos där aktörerna aldrig kunde vara helt säkra på om de hade kameran på sig eller ej.

Och resultatet blev en frustande, stånkande, frustrerad och skönt rebellisk sak, en film som i varje ögonblick poängterar krigets vansinne och uppmanar till ständigt uppror. En film som seglade rakt upp på himlavalvet hos en generation som fått nog av krig och trodde på kärlek, blommor och ett jävla pippande.

Visserligen utspelar sig filmen i Korea det vill säga den filmades förstås på några kullar utanför Hollywood, men det gjorde Altman vad han kunde för att dölja. Ingen gång nämns några geografiska orter - förutom Japan - och den inledande slappt ironiska texten om Korea var helt och hållet en eftergift gentemot bolaget. Den människa 1970 som inte associerade "M*A*S*H" till sin egen samtid, till brända inkallelseorder, Tet-offensiver och FNL, fick antagligen inte gå fri på gatorna.

Med "M*A*S*H" lyckades den 55-årige Robert Altman så etablera sig som ungdomens talesman och som en nyskapande regissör att räkna med. I samma veva gjorde Mike Nichols, regissören till "Mandomsprovet", en betydligt mer emotsedd antikrigsrulle, adaptionen av den hippa Joseph Hellers hippa "Moment 22" "Catch-22". Filmen blev en besvikelse hos kritiker och bolagens räknenissar, och Nichols erkände själv att Altman slagit honom på fingrarna. På sitt kontor häftade Altman upp en affisch med texten "Caught-22".

"M*A*S*H" är inget annat än en serie sketcher, dessutom färgade av en ganska otrevlig kvinnosyn och en lång utflykt i amerikansk fotboll, den obegripligaste av alla obegripliga sporter.

Trots det är det den alla gånger fräckaste, ballaste, tuffaste och coolaste film jag sett. Hela filmen skakar av en rebelliskhet, nåt som gäller allt från den slappa ostrukturerade berättarstrukturen till makabra och hädiska självmordsscener med jesusreferenser.

Och Elliott Goulds ohyggligt fräna mustasch borde få en egen stjärna på Walk of Fame.

Komplement: hela första säsongen av den sitcom som grundade sig på filmen finns nu utgiven på DVD. Trots att Alan Alda har en avsevärt mycket mildare framtoning än Donald Sutherland och trots att teveformatet tvingade manusförfattarna att hålla sig i skinnet, är teveserien "M*A*S*H" än idag en behaglig upplevelse.

Replikerna, auktoritetsföraktet, antikrigstemat, det alltmer profilerade persongalleriet och, mitt i allt ihop, det seriösa yrkesutövandet hos kirurgerna, hjälpte till att skapa den "dramedy"-genre som på senare år gett oss delikatesser som "Vita huset" och "Sopranos".

Av Valdemar Westesson 21 apr 2002 16:37