Fången i Auschwitz

Jag stirrar stint in i gevärets svarta, hotfulla mynning. Jag borde vara rädd, men allt jag känner är likgiltighet. Det är länge sedan jag slutade bry mig om livet. För mig är liv synonymt med lidande och ibland med en hopplöshet som hotar att sluka mig skrikande. Men det har naturligtvis inte alltid varit så här. Korta minnesbilder flimrar förbi.

En utflykt i parken med min far och mor. Far skrattar och kysser mor på munnen. Jag får en glass och en brödbit till duvorna. Detta utspelade sig en solig dag för ungefär 25 år sedan, men det känns mer avlägset än så. Sedan nazisterna kom till makten i vårt kära Tyskland har judar knappt haft några rättigheter alls, vi kunde bara drömma om att vistas i samma park och äta samma glass som "arierna".

En annan bild skimrar till, dagen jag blev en man, bar mitzva. Då hade jag sedan en tid studerat vår heliga skrift, Tora och var sedan en "budets son". Det var ett av de stoltaste ögonblicken i mitt liv, för både mig och min familj. Var jag tretton då? Ja, det tror jag nog. Mitt minne är inte riktigt vad det en gång var, inget är överhuvudtaget som det varit.

En bild förbyts i en annan, det är natt och jag delar för första gången säng med den jag älskar. Vi var unga, vi var oerfarna, men jag kommer aldrig att älska någon mer än då. Iren, var är du nu? Jag såg dig och vår dotter gå åt motsatt håll när vi stigit av tåget, anvisade av en läkare i vit rock. Jag vet vad det betyder, jag vet var du är. I himlen. Där möts vi snart, min käraste.

Nästa minne som passerar revy är inte heller behagligt. På morgonen den 10:e november 1938 när jag som vanligt anlände till min lilla affär möttes jag av en syn som jag sent skall glömma; alla fönster var sönderslagna, dörren insparkad och över den satt en illavarslande skylt med texten "Warning! Judisches geschäft!" Jag suckade tungt och resignerat, det var ju trots allt inte första gången detta hände. Ännu hade jag inte kopplat samman mina judiska grannars skrik föregående natt med vad som hänt min butik men det som strax hände lyfte slöjan från mina ögon. På trappan, mitt i glassplittret satt en liten pojke, han skrattade och bollade med några stenar. Sedan slutade han le, skrek "Dummkopf, Juden raus" åt mig och kastade sina stenar på mitt ben, min arm och näsa för att sedan fegt springa iväg.

Nästan fem år senare, efter en helvetisk tid som smutskastad jude och "Jesusmördare" är jag inte längre en fri man, snart inte levande överhuvudtaget. Jag fixerar blicken vid soldaterna framför mig. Så många gevär, så många män, för lilla mig? Som hastigast funderar jag på vad de känner, lyder de bara order eller hatar de verkligen mitt folk så mycket? Om inte allt detta hänt skulle jag fortfarande ha gått till min lilla butik varje morgon och kysst min familj god natt varje kväll. Om inte. Om inte. Om inte.

Sedan ser jag för min inre syn ghettot. Jag, Iren och vår dotter Charlotte delade rum med tre andra familjer, sammanlagt var vi 14 personer. I ett rum! Visserligen är det inget emot att ligga fem personer i samma säng som man får göra här, men då, innan jag upplevt något annat, var det fruktansvärt. Mat var en bristvara och vart man än vände sig låg det döda eller döende små barn. Det var nog då man för första gången stängde av alla känslor och låste in allt som gjorde ont i en liten kammare i huvudet, för att aldrig släppa ut det igen. Ghettot var litet och hemskt, men det är nästan så att man i nuläget längtar tillbaka. En tidig morgon kom soldaterna. Med hot och slag förde de oss till vårt nya hem för fem hemska dagar, boskapsvagnarna. Där var allt olidligt och aldrig att jag glömmer den stank urin lämnar efter fem svettiga dygn. Sedan nådde vi koncentrationslägret och härifrån kommer jag aldrig.

Idag ska jag dö, men jag bryr mig inte nämnvärt. Mitt liv tog slut när jag steg innanför detta lägers port men vad som retar mig litet är anledningen till att jag nu ska skjutas ihjäl som en sjuk ko. Det är nämligen för något så bagatellartat som en stulen limpa. Tro inte att den var till mig själv, den var till min goda vän Itzak. Den mat vi får här motsvarar ungefär en femtedel av en bantares diet och jag visste att om Itzak inte fick mat ögonblickligen skulle han dö. Vilket han nu antagligen kommer att göra i alla fall eftersom jag inte lyckades, en ung soldat med fjunig mustasch upptäckte mig och här står jag, öga mot öga med döden.

En tår faller nedför min kind. Har jag sagt att jag inte bryr mig? Att jag var ett känslolöst monster precis som mördarna framför mig? Jag ljög. Allt sedan jag kom hit till detta helvete på jorden har jag hatat och lidit i tysthet. Mina vänner har svultit ihjäl eller rentav dött av att ha ätit skämt kött. Hela min familj har gasats ihjäl och min frus hår kanske numera tjänstgör som kuddstoppning. Människor har sparkats, slagits och torterats, behandlats som de uslaste löss. Skuldkänslorna väller över mig, att man kan känna så mycket men ändå så lite, på en och samma gång? Jag och mina olyckskamrater har stillatigande låtit vårt människovärde gång på gång dras i smutsen, men nu får det vara nog!

En av soldaterna ser min hätska blick och viskar förskrämt något till kommendanten bredvid. Han ropar någonting, jag vet inte vad. Jag ser inte, jag hör inte. Jag känner. Hur länge har jag funnit mig i detta? Alldeles för länge. Jag tror att när man utsätts för ett lidande så stort att det övergår ens förstånd, då låter man det ske för man blir likgiltigt tom inuti. Nu väller känslorna över mig. Jag tänker inte, jag förstår inte. Jag känner. Jag bryr mig inte! Levande eller död, jag har inget att förlora. När kommendanten ger orden om eld och död kastar jag mig fram mot närmsta soldat. Mina händer är bundna och jag är chanslös. Men jag försökte, jag säkrade min plats i himmelen. Adjö grymma värld. Sedan kommer en smärta över mig, en smärta vida mer smärtsam än allt annat jag någonsin känt. Nästan.

Inget kan vara värre än det liv Hitler gav mig.

Av Louise Larsson 20 apr 2002 18:16