Westessons 100 favoritfilmer: nr 9

"You must remember this:
a kiss is still a kiss,
a sigh is just a sigh.
These fundamental things apply
as time goes by.
Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren drog en pianist
´As times goes by´".

Orden är Hasseåtages och Monica Zetterlund sjöng dem i en martinisval cigarettrökscool version i revyn "Glaset i örat" 1973, mitt under vietnamkrig och vänstervåg. Vilket förklarar följande verser, där textförfattarna tecknar en bild av hur den amerikanska filmen i alla tider varit en propagandascen för The American Way och The American Dream.

"Hjältar som alltid kom från USA.
Tyskar som aldrig gjorde någe´ bra.
Negrer som bara stog och sa godda´.
Så enkelt allting va´.
Sheriffer va´ så snygga,
och ryssar var så stygga
mot stackars FBI.
Va´ svårt det blir ju mer man lär sej
as time goes by".

Det är naturligtvis alldeles rätt. Amerikansk film har traditionellt varit ensidig, enögd, endimensionell och enig i sitt ensam-är-stark-budskap. "John Wayne va´ allas vän/ en riktig man bland män/ med mycket kortklippt hår./ Och rödskinn va´ som dumma får".

Jag har inte mycket till övers för dumpatriotism och ett ihärdigt försvar av ett förment frihetstänkande som alltid varit på de rödas, de gulas, de brunas och kvinnornas bekostnad.

Men just "Casablanca" är en underlig måltavla för kritiken. Det är visserligen en film som ställer "friheten" USA mot "förtrycket Nazityskland. Men 1942 brann ett världskrig och nazisterna och stalinismen var ett reellt hot mot en stor del av världens befolkning. I det läget har jag en viss förståelse för om man bränner en del av nyanserna.

Dessutom är "Casablanca" ingen onyanserad film. Med en rollista där bara tre skådespelare var födda i USA och med en ungerskfödd regissör är den snarare anti-nazistisk och pro-liberal än direkt amerikansk-patriotisk.

Det är en film vars centralgestalt - Humphrey Bogarts barägare Rick - blivit känslokall och illusionslös efter att som ung idealist ha kämpat mot Franco i spanska inbördeskriget, och som i en berömd slutreplik faktiskt lämnar över sig till mutsystemet en gång för alla.

Då har han visserligen låtit en orkester inne på sin bar avbryta tyskarnas nazipekoral med nationalsången - dock den franska - och gett bort sitt utresetillstånd till den pompöse men välmenande Lazlo, maken till kvinnan han älskar.

Men slutintrycket av denna romantiska skildring från en av krigets bakgator och utkanter, är ändå inte att jag är beredd att joina Uncle Sams armé i morgon dag. Slutintrycket är snarare att världen är ett råtthål och att det krävs kärlek och vilja för att göra nåt åt det. Och för mig är det inte en amerikansk sentens, utan en allmän-mänsklig.

"Casablanca" filmades för inga pengar alls; man hade inte ens råd med ett fullskaligt flygplan för slutscenen utan fick använda en stor modell och låta dvärgar spela flygplatsarbetare.

Manuset skrevs om flera gånger om dagen, en berömd anekdot berättar att Ingrid Bergman faktiskt inte visste om hennes rollfigur Ilse Lund skulle välja Rick eller Laszlo när scenen skulle skjutas och att regissören därför sa åt henne att "play it in between". Tre veckor efter avslutad filmning kom producenten Hal B. Wallis på den berömda slutrepliken som fick dubbas ovanpå det inspelade materialet.

Trots vissa beräknande grepp för att popularisera filmen i alla icke-nazistiska länder - samtliga skurkar är antingen nazister eller italienare - var alla övertygade om att filmen skulle bli en megaflopp och ingen vidare omtanke lades på PR.

Ibland går det inte som man tänkt sig. "Casablanca" blev istället alla tiders absoluta filmklassiker som överlevt i princip alla generationer, trender, strömningar, attityder och ideologier, den är filmens motsvarighet till litteraturens Dostojevskij eller Hemingway - ingen regissör efter den kan gå runt den, ignorera den, låta bli att förhålla sig till den.

Samtliga - och jag understryker samtliga - filmer på den här hundralistan förhåller sig till "Casablanca". Humphrey Bogart förälskade sig så i sin roll att han spelade Philip Marlowe på samma bittert buttra vis i "Utpressning", Jack Nicholson gjorde om samma roll i "Chinatown", Harry och Sally diskuterar filmen ideligen i "När Harry mötte Sally", och zigenarkungen i "Svart katt, vit katt" ser den hela tiden på video. Listans bröderna Marx-filmer kom visserligen tio år innan, men så fort "Casablanca" var ett faktum gjorde marxarna parodin "En natt i Casablanca". Och listans mest representerade regissör, Woody Allen, skrev en hel jävla pjäs och lät Herbert Ross regissera en hel jävla film om sitt förhållande till "Casablanca".

Och den är faktiskt förtjänt av varje hyllning. Jag kapitulerar totalt inför en film där varje replik är en klassiker och varje scen innehåller fräna kommentarer, välbehövlig idealism, krigshotets spänning, löjligt romantisk musik och där människorna i all sin hollywooddramaturgiska enkelhet faktiskt kommer nära.

Som det står i en recension jag hittade på nätet: "Youll laugh, youll cry, youll cheer, and the good guys strike a blow against Fascism - what more could you want from a movie?"

Komplement: i "En gång till, Sam" "Play it again, Sam" 72 har cineasten och nörden Woody Allen långa samtal med Bogart om hur man ska få kvinnor på fall. Filmen är en allensk guldgruva av repliker - när Bogart nonchalant säger att han fått tusentals örfilar genom åren, svarar Allen att "yeah, but your glasses dont go flying across the room" - och också en intressant kommentar till den arroganta självsäkra Bogart-karaktären.

Allen kopierar förstås slutscenen med de väntande flygplanen rakt av från "Casablanca" och lånar också Bogarts långa uppmaning till Ingrid Bergman. När Allens rollfigur drömskt erkänner att "its from Casablanca; I waited my whole life to say it", så är det en replik direkt ur Woody Allens - och alla drömmande misslyckande misslyckade smålosers - hjärta.

Av Valdemar Westesson 16 apr 2002 13:35