Swedish Alternative Music Awards

Konferencieren på scen 1 presenterar nomineringarna till årets låt, album, artist och nykomling. De flesta besökarna klappar förstrött i händerna i otålig väntan på nästa uppträdande. Tacktalen blir inte långa. Flera av artisterna syns i publiken, pratande med fans och drickande öl. En och annan känner faktiskt igen stjärnorna, någon beundrare får trycka sin idols hand i trängseln. SAMA har aldrig varit en högtidlig tillställning för skivbolagen. Det är en kväll för entusisasterna på Studentkåren i Göteborg påskafton 2002.

Run Level Zero börjar bröla redan vid sextiden. Jag och mina kompisar upptäcker att vi beter oss som syntpensionärer - vi gnäller på allting. Synten var mycket bättre på vår tid. Run Level Zero borde få ett pris för bästa lyrik, säger jag. "Horror must remain... There is always time for human aggression". Ungefär så. Många syntgrupper skriver liknande texter vilket ofta innebär att musiken blir mer komisk än skräckinjagande. Men å andra sidan är fart och fläkt, snarare än rim och reson, gruppens styrka. Antar jag. En skickligt programmerad trumtakt är viktigt för syntare.

Jag läste en notis för länge sedan om några raggare som köpte biljetter till en Kent-konsert för att sedan klaga och kasta skor så fort de beträdde scenen. Jag inser likheterna, ryser och applåderar frenetiskt.

Lite senare står det några betydligt fredligare människor på scen 3 i källaren. Deras kläder leder tankarna till Farbror Barbro i Nilecity. Gruppen heter Fancy Fashion. Dårå. Jag märker att det inte finns några genvägar till det perfekta ljudet. På den allra minsta scenen en bit bort står Mr Data och spelar sina enformiga låtar medan han ironiserar över syntarna. Han informerar oss dock artigt om att de kommande låtarna är dåliga och att det kanske vore bättre att gå till baren och supa. Mr Data är klädd i en vit doktorsrock och struttar omkring med diskett, vattenpistol och någon sorts journal i händerna.

Fad Gadget, ett av kvällens stora namn, inleder med plommonstop på huvudet i absintgrönt strålkastarljus och fortsätter sedan showen med att slå kullerbyttor. Gamla sånger som överlevt förvånansvärt många år ackompanjeras med akrobatiska cirkuskonster. I en intervju har Fad Gadget sagt att han kan underhålla utan att skada sig själv nu för tiden. Jag undrar vad han menar med det. Vid nio kommer syntpensionärernas höjdpunkt, Elegant Machinery. Många höjer på ögonbrynen åt sångarens frisyr - det svarta, korta håret som brukar stå i givakt ligger ner. Inga är så fåfänga som syntare. Trots att Elegant Machinery utan undantag spelar gamla godingar smyger jag ifrån för att se Tyskarna från Lund.

Skåningarna lockar storpublik på scen 2. De driver med hela syntgenren och Kraftwerk i synnerhet. Många skrattar - även syntare glömmer lyckligtvis bort att posera ibland. Tyskarna från Lund sjunger bland annt sin pompösa fotbollslåt inför VM i sommar. Det låter mycket likt andra band som spelar under kvällen. Publiken hoppar lika entusiastiskt vare sig det är på allvar eller inte. Det är ett kort men kärnfullt framträdande på 20 minuter.

Ett par mexikanska spöken - Hocico - förvandlar scen 2 till ett Neuromancer-helvete innan StateMachine börjar självömka. En bekant blir upprörd över att de senare samplar Depeche Mode så ogenerat, men jag märker som tur är inte något. Sist ut är några norska vildar vid halvettiden. Trots att många redan är bakfulla, en del för andra eller tredje gången, efter nära åtta timmars konserter får Apoptygma Berzerk igång publiken på nolltid. "Lover never dies" - bara titeln ger ledtrådar om Nick Cave-excesser och modern vampyrism - med toner från Carl Orff är en stark upplevelse. Eldslågorna flammar på filmduken bakom, strålkastarna bländar, trummorna dövar. Kombinationen synt och klassiskt fungerar. Faktiskt.

Apoptygma Berzerk fortsätter ända fram till stängningsdags. Vid det laget har vi gått över från stor stark till kaktuscider och det är inte längre någon kö till baren. "Jaha... tillbaka till vardagen då..." säger en kompis när vi går till vandrarhemmet vid tretiden. Han har faktiskt hållit reda på vilka som vann. Bland andra Yvonne och S.P.O.C.K fick varsin pokal.

SAMA kommer aldrig att bli någon Grammis- eller MTV Music Awards-gala.

Gud ske lov.

SAMA är den enda galan där förlorarna vinner.

Av Henrik Hermansson 03 apr 2002 09:40