Ensam inför döden

Mitt liv

Ekot hördes så snabbt.
Som ett skelett av sitt forna jag.
Ett möte med livet.
En enda dag.
Mitt rop efter njutning,
Endast en klippvägg hörde.
Den tog min hand
Och mot ljuset mig förde.



Sorgenstund

När ögat med tårar är själens träl,
Vänner och familj frågar om skäl.
Men sorgen är utan planer och grund
och i ögat ligger dess djupaste sund.

Detta vi naivt kallar värld är sorgens blomma
med kärlekens doft och löften tomma.
Bevittna dess skönhet och känn dess krans,
upptäck ljuset som aldrig fanns.

Lycka och glädje är lyckor som sker,
men tiden går och du faller ner...



Aldrig namngiven av någon anledning

En sekund passerar som ett eko i natten,
likt en stjärna tar eld och glödande brinner.
Över himmeln den lyser och skapar din värld,
men du bara glor när den långsamt försvinner.

Du som känner din död vet sekundens värde,
den är dig skänkt och om handling ber.
Din frihet du fruktar och rädslan tar vid.
du slappt åt den suckar: "Det kommer fler".



Ideal

Du är min älskade kärlek
Du är mitt hjärtas fe
Men du är bara en tanke
Inget annat än en idé

Hur ofta längtar jag dit?
Till mina tankars vrå
Inte många hittar lycka
men jag ska vara en av de få

Kan du göra detta för mig?
Ge mig ett upplevelse att minnas
Eller tänker du fortsätta vara en tanke
och inte finnas



Det var väl fint? Jag är väldigt stolt över dom faktiskt, även om jag inte har en tillräckligt intelligent vänskapskrets för att någon ska uppskatta den. Fan, jag är en ensam 17-årig loserpoet... kan jag inte bara som genom ett mirakal vinna någonting? Jag vill ha lite jävla BEKRÄFTELSE på mitt geni! Snälla!

En snäll kommentar då? Kolla gärna in mina noveller också. Dom är till och med bättre än dikterna!

Av Per Sandström 23 mar 2002 19:08