Jaha, och vem är du?

Så var vi då här... Vad har jag egentligen gjort för att hamna här av alla ställen? Det är inte så att jag inte vet, men hjärtat och hjärnan är inte riktigt sams. Det kanske de aldrig kommer att bli, vem säger att de någonsin varit det? Det är vackert här, förmodligen den vackraste plats jag sett. Vad hjälper det när mina tankar färgar till och med himlen svart?

Jag ser att du rör på munnen och söker min uppmärksamhet. Tyst! Förstår du inte att jag har fullt upp med den kamp som just nu utspelar sig inom mig? Om du hade någon som helst förståelse för andra människor så hade du låtit mig vara. Blomsterförsäljerskan pockar på vår uppmärksamhet, jag sänker min blick för att inte genera dig. Det blir inga blommor, det här är inte ett sådant möte. Jag är inte värdig.

Så för ett kort ögonblick ser det ut som om du någonstans långt därinne läser av mina tankar. Förskräckelsen tar ett hårt grepp om mig då du snabbt skrynklar servetten, med ens är uppenbarelsens stund förintad. Dra inte in mig i något, är det enda du säger.

Mitt hjärta är skörare än du någonsin anar. Just nu delat itu, inte krossat, snarare splittrat på grund av all den skönhet jag har framför mig. Tillfälligheten är en vacker illusion.

Av Linda Björling 21 mar 2002 09:28