sourze.se

What a shame about me

Efter talibantalet har de manliga feministerna frossat i skammen att vara man. Borde man skämmas, eller finns det ännu utrymme för ödmjuk stolthet?

I kölvattnet av Gudrun Schymans redan klassiska talibantal har flera män som gärna vill kallas feminister villigt och glatt erkänt att de är förtryckare.

Johan Ehrenberg skriver i Aftonbladet 30/1 om ett de manliga feministernas Moment 22: "Jorden runt pågår en kvinnokamp, och jorden runt pågår en manlig elits offensiv för att hålla emot. Det finns någon miljon svenska män som ser detta och öppet kallar sig feminister. Bra. Men du är fortfarande man, fortfarande sexist och fortfarande manschauvinist."

Fredrik Virtanen kommenterar i samma tidning 28/2 de många upprörda reaktioner Schyman väckt hos de män som till skillnad från Virtanen inte känner sig träffade: "Jag säger inte att jag är bättre. Det är jag inte. Men jag kissar inte på mig om nån kallar mig taliban för det är ju vad vi är." Budskapet är entydigt. Är man man är man per definition med och upprätthåller patriarkatet. Alla, från Göran Persson till Thomas di Leva, är skyldiga till detta.

Feminister som Ehrenberg och Virtanen erkänner inte bara den kollektiva skulden att tillhöra samma kön som de där andra, de som förtrycker kvinnor. Det är annars den vanliga attityden hos hederliga grabbar som samlas under paroller som en riktig karl slår inte sin kvinna. Men detta räcker inte. Nej, nu skuldbeläggs själva könstillhörigheten. En riktig karl skäms över att vara man.

Det är inte svårt att dra paralleller till andra debatter. Kyrkan backar på punkt efter punkt i doktrinen, ber om ursäkt för forna generationers försyndelser, bejakar så mycket som möjligt i andra religioner och sträcker en försonande hand mot Mecka. Västerländska ungdomar i radikala rörelser tävlar i att ta avstånd från den egna nationens förehavanden. Det tycks inte finnas några gränser för hur pinsamt det har blivit att tillhöra något, om det så är ett kön, en religion eller ett land. Vart tog stoltheten vägen?

Utan tvekan gör man som man, kristen och västerlänning rätt i att se sig själv i spegeln med kritiska ögon. Ingen av dessa tillhörigheter är oproblematisk i ljuset av vare sig historien eller dagens orättvisa värld. Men att vara man är mer än att ha makt. Att vara kristen är mer än att med avsky se tillbaka på korstågen. Att vara västerlänning är mer än att bära etnocentriska glasögon. Det positiva i ens identitet är inte mindre viktigt än det negativa.

Ödmjukhet är fortfarande en dygd, även om den råkat bli hipp på senare tid. Men hur ödmjukt är det egentligen att svartmåla sin tillhörighet? Är det inte lite som när landsortskillen som blivit stadsbo kommer hem och häpnar över den inskränkta håla han växt upp i? När han möter sitt gamla gäng suckar han tyst för sig själv: "Jag har genomskådat er. Jag har sett världen och vill inte vara med er längre." Men så inser han att han inte har något val. Han kommer alltid att vara en lantis. Och han skäms.

"Ta det onda med det goda" uppmanar oss Lars von Trier i Riket. Problemet är bara att det onda tenderar att ta över uppmärksamheten.


Om författaren

Författare:
Mattias Agnesund

Om artikeln

Publicerad: 18 mar 2002 12:13

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: