Den hemlöse var en bluff

Måndag morgon är enligt veckotidningarna en dålig dag så jag hade bestämt mig för att vara trött. Man vill ju inte bryta mot en norm, inte så här tidigt i veckan.

Min cd-freestyle blev min räddning när jag på direktbussen in till stan var tvungen att dela andrum med 30 dagisbarn och deras fröknar. Jag vet inte vilket som var värst, barnens skrik eller fröknarnas kaffeandedräkt. Morrissey dansade runt i mina hörlurar och talade om för mig att han skulle ut ikväll men inte hade någonting att ha på sig. Jag tänkte, vad fan ska han göra ute ikväll, det är ju måndag.

Om Sokrates hade gått av bussen med mig den morgonen hade han struntat i alla filosofiska frågor och bara undrat lite stilla: Vad fan gör vädret? I början av mars och vi har minusgrader upp i arslet. Back to Athen, önskade jag kunde följt med honom men jag styrde istället kosan mot Centralstationen för att vidare bege mig till Tidningshuset.

Nu hade Morrissey lugnat ner sig lite och lagt sig till rätta i vänster hörlurskupa. Han berättade gråtmilt om att han hade letat efter ett jobb och hittat ett jobb men att himlen vet att nu mår han eländigt. Jag tänkte svara honom att du behöver i alla fall inte gå upp en måndagmorgon och möta veckotidningarnas värsta fiende öga mot öga men jag struntade i det. Istället fortsatte jag in i Den Stora Passagen i staden. Den med alla affärer.

Ingen av affärerna hade ännu öppnat så jag fortsatte utan att varken bry mig om den nyöppnade cafeterian eller de tyska turisterna som utforskade en karta. Dom kan skylla sig själva, åka hit till kylan istället för något varmt ställe. På ena väggen satt en reklamaffisch för en film. "Se den, 6 miljoner fransmän kan inte ha fel". Jag tänkte att det är bara skitsnack, det är klart 6 miljoner fransmän kan ha fel, 60 miljoner tyskar hade jävligt fel för ett femtiotal år sedan. Jag fortsatte, grinigheten hade satt sig i mungiporna som hängde som ett par ledsna hundöron ner mot marken.

In gick jag, i den pissluktande och nerspyade tunneln mellan Den Stora Passagen och Centralstationen. De hemska hemlösas helveteshål. Platsen där man alltid fick stanna upp och tala alkoholister och narkomaner till rätta. Som tur för mig var tunneln denna måndag fri från människor. Sånär som på en gitarrspelande man som på ett vänligt sätt placerat ut sin hatt framför sig. För att på något sätt säga: Ge mig pengar, jag har inget jobb. Hörlurarna satt på plats så jag hörde inget av hans sång eller spel. Så det var med en genant min som jag släppte några kronor till mannen. Med ett leende besvarade han mitt bidrag och jag log tillbaka. Vilken underbar människa jag var. Jag kände mig genast mycket bättre till mods och fortsatte genom tunneln för att märka att Morrissey hade tystnat i freestylen. Han var väl grinig för någonting.

För några sekunder stannade jag upp, några meter från den spelande mannen med sin skabbiga skäggstubb och så plockade jag av mig lurarna. De enstaka sekunderna räckte. Jag hörde.
Med ett knyck vände jag mig om och såg hatten där mina kronor låg och vilade. Jag såg även mannen som med ett leende fortsatte misshandla sin gitarr. Men värst av allt så hörde jag.

Detta var ingen gatumusikant, det var ingen hemlös man. Han spelade ingen musik, jag slog på gitarren och skrek och sluddrade fram ofattbara meningar ut i den tomma tunneln. Han tittade på mig med en hånande blick och fortsatte med sitt skränande:
- Awowowowow yeah lolaeioioe yeah wowowow elelelel wow.
Jag blev skitförbannad. Han hade stulit mina pengar, min måndagsmorgon och Morrissey var försvunnen. Idioten till gatumusikant var ingen gatumusikant. Klanten till hemlös var ingen hemlös han var en stor jävla bluff som stal pengar från förbipasserande.

Med mungiporna hängade vid knävecken vände jag mig förbannad om. Tvingade tillbaka Morrissey. Sprang ut ur tunneln genom svängdörrarna och ut i regnet. Jag hörde inte längre någon musik. Allt jag kunde höra var mannens hånande pladder och hans gitarr som kved. Måndag morgon, fan ta veckotidningarna, det finns andra dagar.

Av Navid Modiri 18 mar 2002 15:30