Nej, jag vill inte - aldrig i helvete

Jag sparkar mot allt som känns sådär påfrestande att musklerna gör kullerbyttor och slår knut på sig själva. Hela tiden.

För det är så det känns. Dessa måsten och borden, krav och förpliktelser. De kväver mig. Jag kan inte andas. Det kommer inte luft genom min strupe och mitt ansikte blir sakta allt blåare, nästan grönlila.

Jag vill inte jobba. Orkar inte gå upp ur sängen när klockan ringer. Vill ligga kvar där och trassla in benen i underlakanet och lägga näsan under kudden och bara sova vidare.

Vill verkligen inte vara vuxen och svara i telefonen på jobbet när det ringer och hjälpa alla kunder som har problem. Jag skiter väl i dem, ja, det gör jag.
Att dessutom sitta i alla dessa meningslösa möten och försöka se intresserad ut när tankarna tumlar omkring och är överallt utom i just detta nu och då.

Nej, jag vill inte handla och laga mat och tänka på att äta rätt och tillräckligt mycket eller inget alls. Inte nu. Vill inte träna och springa runt sjön eller ligga på soffan och bli fet.

Bara en sådan sak som att tvätta och städa och ge katterna mat och ringa till mamma och säga hej och - nej - inte idag. Inte nu. Inte sen heller för den delen. Kanske aldrig.

Vill inte mingla omkring på en fest och le och berätta vad jag jobbar med och vad jag ska göra till sommaren och "nej, jag har inga barn än, det är ingen brådska". Vill inte dricka måttligt, inget alls eller alldeles för mycket. Nej, nej, nej.

Inte många vuxenpoäng här inte, men det struntar jag också i. Jag vill inte vara vuxen. Trots att jag snart blir det, med råge. Så kanske är detta bara en sådan där kris som man hör talas om att man går igenom någon gång i livet. Ja, fast det bryr jag mig inte heller om. Kris eller ej.

Jag bara - VILL INTE!

Av Maria Ryberg 15 mar 2002 13:59