sourze.se

Westessons 100 favoritfilmer: nr 55

...så kommer vi till - och det kan jag säga redan nu - listans enda spanskspråkiga rulle: ja, ni vet vilken jag tänker på... Pedro Almodóvars "Allt om min mamma" "Todo sobre mi madre" från 1999...

Egentligen skulle jag kunna tänka mig att sätta upp vilken som helst av Almodóvars filmer på listan. Jag gillar dem allihop. Problemet är bara att jag av någon anledning har förbannat svårt att skilja dem åt. Felet ligger säkert hos mig och hursomhelst tar jag gärna på mig skulden; till tonfall och handling är filmerna egentligen inte så lika varann som man gärna får för sig.

Jag blev förvånad när jag såg om "Allt om min mamma" för en tid sen. Det jag mindes som en ganska uppskruvad neurosfars är ju i själva verket en inkännande och sentimental melodram som på handlingsplanet ser ut precis som gamle Douglas Sirks filmer, såna där en flicka alltid blev blind och nån hund dog och Jane Wyman - Angela Channing - grät mycket. Såna där producenterna förstår att skruva upp stråkarna i exakt rätt ögonblick.

I så fall var det antagligen nån annan Almodóvar jag tänkte på. Han har ju gjort några stycken.

För mig är Pedro Almodóvar mer än något annat ett spanskt svar på sleazekungen John Waters. Han är inte samme chockmakare och effektsökare, men hans vision påminner mig om Waters: att visa upp alla freaks och geeks och queers från sina hemkvarter - Almodóvars Madrid och Barcelona, Waters Baltimore - utan att egentligen ursäkta dem, förklara dem, romantisera dem eller exploatera dem. Bara just visa att de finns, och att de - bortsett från plasttuttarna strax ovanför kuken - påminner pinsamt mycket om oss.

I Waters fall är det kanske en sanning med viss modifikation; ingen jag har träffat påminner - på gott och ont - om fläsktransvestiten Divine. Men samtidigt: i det waterska filmsammanhanget agerar hans knasiga personage helt logiskt. Och i Almodóvars fall är det absolut en sanning; hans rollfigurers problem ser ut ungefär som mina, om än innefattande silikon.

Gaynöjesgratistidningen QX listade för lite sen världens hundra mest gay respektive straighta låtar. Pointer Sisters "It´s raining men" toppade naturligtvis böglistan, och något mer otippat var "Born in the U.S.A" straightast. Också i övrigt var straightlistan en ganska underlig historia där man stuvat in diverse traditionell after ski-musik - Markoolio, Tomas Ledin och Aqua - ganska mycket på grundvalen att redaktionen inte gillade den. Och vilka hippa fräscha innerstadsstockholmare gör det?

Det skulle dock vara intressant att se en motsvarande lista över filmer. Filmer som vid ett ytligt betraktande skildrar extremheterorelationer handlar ju i själva verket om män som förstår varann och går i döden för varann och gör allt för varann utom just att gnugga prostatan.

För mig är det uppenbart att det nästan uteslutande manliga Sagan om ringen-universat är en stor jävla bögklubb där Sam följer Frodo i hasorna av oförfalskad kärlek. Kvinnorna lyser nästan helt med sin frånvaro, och då lär ändå Peter Jackson ha gett dem procentuellt mycket plats jämfört med böckerna.

Som jag redan nämnt nånstans är det ett lustigt faktum att heteroregissörer som Scorsese och Leone och Coppola är fixerade vid de täta täta relationerna mellan män, medan homoregissören Fassbinder - Almodóvars tydligaste inspiratör - berättade om "Petra von Kants bittra tårar", "Veronika Voss längtan", "Maria Brauns äktenskap" och "Martha", homoregissören Waters gjorde film om "Female trouble" och homoregissören Almodóvar gjort "Kvnnor på gränsen till nervsammanbrott" och "Allt om min mamma", den sista dessutom tillägnad alla världens kvinnor.

Och i Sverige gör grabbarna Grus i Killinggänget små filmer om män som tycker om varann och gör saker tillsammans, medan Jonas Gardell skriver om fru Björks öden och äventyr och Rikard Wolff gör föreställningar om den franska cabaretsångerskan Barbara.

Det är naturligtvis ingen heltäckande bild och man ska inte frestas att dra alltför stora växlar på exemplen. Det är dock en sanning att i Slitz-Bajen-bärs-och-rakade-brudar-stor-stark-och-en-lakritsshot-grabbarnas favoritfilm "Lock, stock and two smoking barrels" förekommer summa summarum två kvinnor, en som blandar en kortlek och en som mest ligger utslagen.

Medan bög-queer-transvetitvärldens "Allt om min mamma" innehåller tre perifera mansroller: en dement gubbe, en kåt skådis och en överkörd son Algrado och Lola - de transsexuella - får ju räknas som exmän. Mäns uppgift i den här världen är att leverera sperma, tigga avsugningar och göra om sig till kvinnor. Det beskrivna samhället är alltigenom kvinnligt, om än inte traditionellt feminint.

Genom hela filmen löper som en röd tråd Tennesse Williams drama "Linje Lusta" "A streetcar named Desire"; filmen kretsar kring en uppsättning av den och flera av kvinnorna i centrum har gjort roller i den. För dagens publik är pjäsen mest känd från Elia Kazans filmadaption 1951, i vilken Marlon Brando mumlade sig till en oscarsnominering och initierade modet att klä sig i T-tröja till vardags. I Almodóvars film upphöjs de kvinnoroller som egentligen är pjäsens huvudpersoner: systrarna Blanche och Stella. Stanley Kowalski - Brandos roll - syns knappt.

Kanske är jag heterosexuell och fördomsfull. Kanske är jag bara trött. Jag har aldrig trängt in i gaykulturens kärna, även om jag gillade "Queer as folk" och läser QX och lyssnar på Pet Shop Boys och firade nyår på en bögbar i San Diego. Det finns säkert hundratals exempel som bevisar motsatsen. Visst har heterosnubbar som Bergman och Woody Allen gjort film där de trängt sig in i specifikt kvinnliga världar, visst har gaykillen Gus Van Sant gjort buddyfilmen "På drift mot Idaho". Men. Ändå.

Som en förhoppningsvis ganska jämställd man håller jag tummarna för att det inte är så, men det synes mig ändå vara ett faktum: de män som främst intresserar sig för att skildra kvinnor på film, är de män som haft minst med dem att göra.

Komplement: alla Almodóvars filmer är rappt berättade och väl spelade tragikomedier om människor i marginalen och på gränsen. Dock har jag som sagt svårt att särskilja dem. Vilken var den där som börjar med att en kvinna föder på bussen? Den var hursomhaver lysande.


Om författaren

Författare:
Valdemar Westesson

Om artikeln

Publicerad: 08 mar 2002 15:34

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: