Westessons 100 favoritfilmer: nr 58

En av mina husgudar, konstnären, textiltryckaren, scenografen, musikern, författaren och filmaren Carl Johan De Geer, har tagit som en av sina relativt många livsuppgifter att skriva Den Goda Kioskdeckaren. Som många pojkar i sin generation har han uppfostrats av Mike Hammers hårdkokta, spritosande, kvinnoföraktande, våldsförhärligande och tungt tungt misantropiska billigböcker om våld och mord och korruption i det amerikanska storstadslandskapet.

Till skillnad från många andra har han vägrat att avfärda det som en gång höll honom så på helspänn som nånting uselt. Kunde det hålla en tonårig Carl Johan på halster, måste det finnas något attraktivt, något fascinerande, något av värde mellan de tunna gulnade sidorna. Låt oss skära bort den reaktionära moralen och de förutsägbara upplösningarna och se vad vi har kvar. Filosofi. Psykologi. Sociologi. Poesi. En ensam man i en förlorad värld, en själ som vägrar att korrumperas, ett aldrig sovande tankemaskineri. De Geers mission är att skriva den där boken som finns mitt i det stockkonservativa slagget, att vaska fram den stora berättelsen.

Han är inte ensam. Otaliga män med skägg har gett sig på samma sak. Att ta den massproducerade serietillverkade halvfabricerade genrekultur som faktiskt format dem och peta in den filosofi och den estetik och de många ytskikt som finns i andra uttrycksformer. Inte bara för att den publika attraktionskraften ska bli större - Carl Johan De Geers böcker säljer väl till exempel i genomsnittliga sju ex - utan för att det, medvetet, omedvetet, undermedvetet, medvetslöst, finns något gott i masskulturen. Den hade ju omöjligen attraherat massorna om den inte sa dem nåt.

Därför tog Spielberg femtiotalets B-filmsgenrer - skräck och sci-fi - och skapade två effektivt berättade filmer, "Hajen" och "Närkontakt av tredje graden", i vilka han ganska explicit kunde kommentera och spela på den konspirationsmytologi och myndighetsmisstro som blommade upp efter Watergate. Därför vred och vände Richard Linklater på collegefilmen för att pressa fram den djupt personliga och rörande "Dazed and confused". Därför blåste Coppola, Scorsese, Arthur Penn "Bonnie and Clyde" och Brian De Palma nytt liv i gangsterfilmen för att hitta en användbar form att kritisera en amerikansk kapitalism och machokultur i sönderfall.

Allt detta apropå "Seven", på originalspråk "Se7en", vilket rimligen borde uttalas "Se-seven-ven". "Seven" är nämligen ingenting annat än en kitschspäckad genrefilm skapad av män uppväxta på popvideos, specialeffekter och lasersvärd. Manusförfattaren Andrew Kevin Walker har tidigare - liksom "Clerks"-Kevin Smith - skrivit manus åt superhjälteförlaget Marvel Comics, företrädesvis "X-men". Regissören David Fincher har regisserat Madonnavideos men främst gjort specialeffekter åt George Lucas och "Alien 3". Liksom Bo Widerberg på sin tid håller han "Hajen" som en favoritfilm och ett ideal.

Och "Seven" är mycket riktigt en fullkomlig orgie i skräpkulturkitsch. Bibelreferenser och talmystik och dödssynder i all ära, men mer än något annat utgörs fundamentet i "Seven" av genreklichéer. I fokus: den unge hungrige rastlösa målkåta streetsmarte vite snuten och den äldre sansade uppgivna intellektuelle svarta snuten. Nån som sett "Dödligt vapen"? Morgan Freemans karaktär ska dessutom gå i pension inom kort tid när fallet drabbar honom, en schablon som är så nött att den givetvis parodierats i en av Nakna pistolen-filmerna. Och Gwyneth Paltrow är förstås med enbart för att representera den familjelycka som mördaren brutalt styckar sönder, samma trigger som utlöser Charles Bronson eller Steven Seagal eller Clint Eastwood i den ena vigilantefilmen efter den andra.

Och det gör inget. Tvärtom. På samma vis som Tarantino väckte en genre som sprungit in i väggen till liv genom att strö ut scenerna i en annan ordning eller Leone vred westernperspektivet en aning genom att zooma in smutsen i cowboyfårorna, gör Fincher nåt nytt när han hänger oväntat klichékött på ett förväntat klichéskelett. Med några oväntade droppar kristet tankegods, från de gamla romerska kyrkofädrarna till Dantes gudomliga komedi, blandar han en ny grogg på gammalt virke. Referenserna betyder inte med nödvändighet något, men de hjälper till att frammana suggestionen.

Man kan sitta i timmar och leta sjuor i filmens periferi. Alla byggnader har nummer på sju i öppningsscenen, paketet med Paltrow huvud anländer klockan 19.00, handlingen utspelar sig under en vecka. Det säger egentligen inte mer än Snövits dvärgar eller de där systrarna som gifte sig med de där bröderna. Det finns en gammal vits om en man som bodde på sjunde våningen på Sjuhäradsvägen 7 och som satsade 77 777 kronor på häst nummer 7 i sjunde loppet. Hästen kom naturligtvis sjua.

Så fungerar också sjuorna i filmen: som ett skämt, en tankelek. Det binder ihop den ena scenen med den andra och där nånstans är det bra. Sju fungerar som en hithcocksk MacGuffin, en meningslös sak som drar till sig uppmärksamheten medan spänningen koncentrerar sig på annat. Sju är en siffra, oerhört användbar när man ska beskriva antal men fullkomligt oduglig till att berätta något om människan.

"Seven" är en förbannat bra film. Den är rappt och professionellt hollywoodberättad och samtliga beståndsdelar i produktionen har lyckats samverka för att gemensamt skapa obehag: klippning, musik, förtexter och ljussättning att den sen har haft en förödande inverkan på varenda liten Kulturama-wannabee som velat berätta snuthistorier på film och teve kan man knapast skylla Fincher för. Den är ett lysande hantverk, helt i klass med Hitchcocks och hans gamla genrekollegors mästerverk.

Men den säger inte i sig nånting om nutidsmänniskans villkor, om tals mystiska laddning eller om våldets centrala plats i det moderna samhällets. Det är en thriller, en skräckfilm som lyckas med samma sak som inspiratören "Hajen": att skrämmas. Det är en bruksfilm, som porr att smeka sig till eller komedi att skratta åt: du ser den, blir rädd och går hem.

Komplement: jag hör inte till de främsta tillskyndarna till Finchers hyllade "Fight Club", vilket helt och hållet beror på ett slut som jag tyckte var vansinnigt prettopsykologiskt och kvasiintellektuellt och som inte på något vis räddade sig med de genreblinkningar som genomsyrar "Seven". De första två timmarna är däremot effektiv och underhållande våldshumor som på ett osympatiskt men konsekvent vis vägrar att svara på några av frågorna den ställer.

Av Valdemar Westesson 06 mar 2002 09:29