Den lilla döden

Hon hade inga begär efter dem längre. Hon gick Regency Street fram och kände att det inte betydde ett dugg i fall hon inte fick äga något av allt det hon såg i de frestande skyltfönstren.

När hon blundade så kändes det som om hennes inre bestod av rent guld. Det gnistrade och glänste. Det var något värdefullt. I en hörna av det inre kunde hon till och med känna ädelstenar som gnistrade och blänkte, hon kunde uppleva hur det kändes att äga dem i sitt inre. Hon upplevde hur egot inte höll henne kvar längre.

Hon kände att fasthållandet av egot innebar att skaffa sig en massa besvär. För egot behövde näring hela tiden. Bli smalare, vackrare, rikare, köpa hus, bilar, kläder, smink, använda droger, dricka sig full, bli någon i andras ögon. Men tomheten gnagde när man fått det som man trodde ego längtade efter. Hon såg helt klart nu. Sammanhangen. Livets mening.

Kroppen var bara en förvaringsplats. Den skulle
inte ägnas för mycket yttre intresse. Det som betydde något fanns på andra plan. I hennes tillstånd så blev
pengar,status, makt och materiella tillgångar fullständigt
betydelselösa. Det som var viktigt och gav bestående
tillfredställelse var hennes vidare förädling av det inre.

Det räckte med te och vila. Relationer och gemenskap
med människor som ville henne väl. Helt enkelt människor
som fick henne att må bra. Den där känslan som hela tiden fanns med barnen. Deras små händer och munnar som hela tiden sökte hennes. Där man kunde vara sig själv och visa sig själv med hela sin svaghet och rädsla och misslyckanden.
Lugna människor och lugna miljöer betydde att det gavs tid att lära sig se nya världar.

Naturen med sitt dolda språk som kommunicerade med henne och människorna som kom för tröst och hjälp.

Livet i sig själv gnistrar och glimmar om man ger sig tid att verkligen se det. Att inte leva halva livet som en blind betydde att något fick en att se.

Och när allt står klart för en så är det som ett blixtnedslag och den nyfunna insikten och känslan som upplevelsen gav får en att slänga sig på telefonen och berätta för någon som är oinvigd. Och som givetvis inte förstår. Så lever vi vidare.

Av Madeleine Mye 04 mar 2002 16:43