Alltid dessa hundar

I den här filmen flyr de från lava. Tänk att de inte visste att de bodde precis vid en aktiv vulkan. "Det händer bara andra", tänkte de säkert. Stackarna. De levde sina liv, mådde kanske rätt bra och var nöjda med tillvaron. Så en dag är himlen grå av aska och lavan kommer rinnande. Jag undrar om vi har nån vulkan i närheten. Kommer fram till att det inte ens finns några berg och att vulkaner ofta kommer i form av ett sådana. Känner mig lite lugnare. Fast vissa vulkaner finns faktiskt under vattnen, det är så vissa öar bildas, det har jag läst. Blir lite orolig igen. Havet kan jag ju till och med se från fönstret. Drar ner persiennerna.

Jag gillar katastroffilmer. Det är inte alla som gör det. Jag gillar katastroffilmer. Vet inte varför. Vet inte heller varför de som inte gillar katastrofilmer inte gör det.

Nästa dag

Jag ser på katastroffilm idag igen. Lite fantasilöst kanske, men det är på tv denna gången och då känns det okej. Sten från rymden idag. Känner mig rätt nöjd med filmen. Allt är helt okej bra, tills hundscenen kommer.

Alltid dessa hundar. I alla filmer där det händer något mer eller mindre dramatiskt och då menar jag inte en vanlig actionfilm eller liknande utan vanliga människor i ovanliga och dramatiska och katastrofliknande situationer, ska de alltid ha med hundarna. Det är alltid barnen i familjen som tänker på hundarna. Precis när de måste springa från orkaner eller hoppa i den sista båten som går från ön som snart kommer sjunka i havet, måste alltid barnen skrika efter hundarna. "No, we gotta get Rusty! Rusty!! We cant leave without him! RUSTY!!" Idiot. Du ska snart dö och kanske hela din familj också på grund av dig. Glöm hunden. Eller nej förresten, riskera allas liv bara, hunden är viktigast. I den här filmen hette hunden Spike. "No, we gotta get Spike. SPIKE!!"

Av Amanda Blomqvist 01 mar 2002 16:26