Kräv allmänbildning av lärarna

När jag gick på gymnasiet minns jag särskilt ett historieprov i slutet av den sista terminen. Lärarinnan skrev provet för skojs skull. Hon tyckte det skulle blir roligt att se vad vi kunde komma ihåg från de tidigare lektionerna. Provet skulle inte påverka betyget. Det var prestationerna för alla delmoment som vägdes samman - det spelade ingen roll vad man kunde på slutet. Vad man tog med sig därifrån var ointressant. De som hade skrivit femma på proven i respektive delmoment fick femma i slutbetyg oavsett om de kunde komma ihåg någonting. De som mindes allt men skrivit etta på proven fick sin etta.

I litteraturhistoria var det samma sak. Alla delmoment vägde lika tungt. Det allra sista vi fick göra vara att själva välja en författare att fördjupa oss i. Några veckor på slutet efter nästan tre års tid fick man möjligheten att analysera den litteratur man själv var intresserad av.

Specialarbetet i gymnasiet är det tydligaste exemplet. Först i slutet fick eleverna studera det de själva var intresserade av. Undervisningen borde kanske istället börja i andra ändan och utgå från de personliga intressena.

Tiderna har ju dock förändrats. En del skolor, med lärare som verkligen vågar, har ändrat inriktning. Huvuddelen av undervisningen sker på vissa håll med problembaserad inlärning PBL. Eleverna övar då upp sin förmåga att reflektera, vilket är oändligt mer värdefullt än att plugga in fakta. Storleken på intellektet har ingen betydelse, jämfört med rörligheten ett ögonblick var rubriken "Storleken har ingen betydelse" frestande, men det vore en lite väl lättköpt poäng...

Fakta kan man alltid tillgodogöra sig senare. Missar man något kan man alltid läsa om det senare i livet. Men det är inte säkert att man kan lära sig reflektera vid en högre ålder. Åtminstone upplever jag själv att många blir stelare i sina tankemönster med åren.

Det är enligt mig på denna punkt undervisningen i skolan behöver förnyas. Inte bara i gymnasiet utan även kanske på universitet och högskolor. När jag läste statsvetenskap hade flera av kursdeltagarna pluggat nationalekonomi innan. Läraren frågade om någon visste vem den mest betydelsefulla politiska tänkaren var under den senare delen av 1700-talet. Ingen visste. Läraren gav flera ledtrådar och lirkade länge. Men ingen kunde svara. Till slut suckade läraren och sa att det var Adam Smith. Flertalet hade studerat samme tänkare när de läste nationalekonomi, men kunde inte se något samband mellan ämnena. Läraren var bedrövad över hur utbildningen kunde fungera så dåligt att studenterna inte kunde se ens de enklaste paralleller.

Det finns många exempel där samma sak inträffat.

Om undervisningen ska förnyas ställs det förstås högre krav på läraren. Läraren måste vara allmänbildad och kunna dra paralleller. Detta är enligt mig mycket viktigare än den rent pedagogiska förmågan som övas upp under lärarutbildningarna. Lärarutbildningen bör ha som mål att odla allmänbildningen hos de blivande lärarna, inom de mest skilda ämnen och inte bara inom de huvudämnen som studenterna kommer att lära ut. På ekonomutbildningen i Jönköping ingår skönlitteratur som obligatoriskt inslag, just för att läraren märkt att ekonomistudenternas språk och förmåga att uttrycka sig var bristfälligt. Samma tankesätt borde vara vägledande överallt.

Ett annat belysande exempel är ämnena religionskunskap och naturvetenskap. I det förra får eleverna till exempel plugga in när Muhammed levde eller vilka gudstjänstsakramenten är, i det senare rabbla kemiska beteckningar. Det riktigt intressanta är emellertid enligt mig att ämnena representerar två helt olika sätt att se på världen. Å ena sidan en övernaturlig kraft som förklarar världen, å andra sidan metodisk vetenskap. Tänk om en religionslärare och en naturvetenskapslärare diskuterade med varandra i klassrummet eller om den ene provade att undervisa i den andres ämne.

Förmodligen skulle de stora frågorna ställas, i motsats till de vanliga detaljstudiernas monotoni. Eller varför inte språklärare och samhällslärare? Vilken betydelse har individens språkkunskaper för förståelsen av samhället omkring?

När jag försöker välja kategori till mina artiklar på Sourze får jag ofta fundera länge. Om jag tar den pågående debatten om "mediahoror" som exempel: är det en fråga om politik public service, ekonomi lönsamhetskrav, media jakt på tittar- eller läsarsiffror samhälle moral och värderingar eller kultur och nöje dokusåpor? Det beror på vilket perspektiv man har. De bästa artiklarna har enligt mig så många perspektiv som möjligt.

Det är ju förstås nödvändigt att kunna sortera informationen, både på Sourze och på skolorna. Men en bra, allmänbildad lärare försöker att tillhandahålla elever så många perspektiv som möjligt för att de ska lära sig reflektera, både när det gäller "mediahoror" och alla andra ämnen. I skolplanen från 1994 står det i 2.4:

"Skolan skall sträva mot att varje elev i gymnasieskolan, komvux och SSV samt, så långt det är möjligt, i gymnasiesärskolan och särvux kan använda sina kunskaper som redskap för att
- formulera och pröva antaganden och lösa problem
- reflektera över erfarenheter
- kritiskt granska och värdera påståenden och förhållanden
- lösa praktiska problem och arbetsuppgifter"

I dessa punkter ligger enligt mig kärnan i skolans uppgift. Det ska inte bara vara en strävan - föräldrar och elever ska kräva det av lärarna.

Av Henrik Hermansson 25 feb 2002 10:48