Jag var med i Baren: del III

Ovanför ingången till Gamla Stans Bryggerier hängde en skylt lite löst. "STRIX" stod det på den i eldgula bokstäver. Innergården låg i dunkel, skuggad av de omgivande husen. Runt ett hörn strök en katt.

Jag klev in i huset. Dörren slog igen med en smäll och jag upptäckte att jag var ensam. Aschberg var borta. Min mage knöt sig. Plötsligt längtade jag tillbaka till Vivo. Jag kände en oförklarlig längtan efter de kalla lysrören, dagligvarorna och kunderna: alltid nya, alltid likadana. Även om jag inte hade trivts särskilt bra där så hade det i alla fall inte varit ett helvete.

Ur två högtalare, placerade i varsitt hörn av hallen, strömmade Radio Rix, men mottagningen var dålig och det kom mest brus. En spiraltrappa öppnade golvet för ett kompakt mörker.

Jag klev ner. Sakta och trevande på skakiga ben. Ett kallt vinddrag som förde med sig en unken lukt strömmade över mitt ansikte. Lukten blev kaffe. Trappan tog slut. Rummet blev ljust.

Där satt tolv män och kvinnor i strama kostymer och dräkter runt ett bord och log. Jag log också. "Du är djävligt välkommen", sade en man samtidigt som han reste sig. Vi skakade hand. Han luktade av någon dyr after shave, kanske Boss. Handslaget hans var fast. Ögonen hans var klarblå. Det tjocka, blonda håret låg bakåtslickat i en bred tunga mot hans guldbruna solarienacke. En klackring glimmade på lillfingret. Jag satte mig.

Mannen, som hette Lucas, började ställa frågor om allt mellan himmel och jord medan hans medarbetare frenetiskt förde anteckningar. "Har du någon fobi? Vilken är din favoritfärg? Hur många har du haft sex med?" Det var några av frågorna. "Jag är rädd för pantrar", sade jag. "Och min favoritfärg är rött. Jag har haft sex med 12 stycken." Jag undrade var Aschberg var någonstans.

Plötsligt.

"Fikapaus!" nästan skrek Lucas och vi gick alla in i ett angränsande rum. Där fanns några soffor och på väggen hängde ett par solkiga gamla Britney Spears affischer. Kaffe fanns i en termos på ett bord. Det smakade bränt. Ingen verkade intresserad av att prata med mig. Sakta och omärkligt sökte jag min ensamhet i rummet där jag blivit intervjuad. Jag undrade över Aschberg.

En plötslig impuls, som från en högre makt, fick mig att kasta mig in i närmsta garderob, som en skrämd kanin som gömmer sig undan en flock hyenor. Och in stormade Lucas och en av hans kompanjoner. "Nu djävlar gör vi det här!" skrek han gällt, vilt. Och han drämde en burk med olivkeso på bordet och drog ner sina brallor. På sin ena skinka hade han "STRIX" tatuerat med stora svarta bokstäver. Och han skändade olivkeson med sitt könsorgan. Kompisen stod bredvid och flåsade. Jag började må illa. Allt svartnade.

Jag vaknade av att Aschberg baddade mitt ansikte med en våt trasa. Han hjälpte mig upp och jag satte mig åter på min stol. "Det är förstås all anspänning", sade Lucas från sin gamla plats. Jag mötte hans blick en kort sekund, vek undan.

"Du vill förstås väldigt gärna vara med i Baren, vill du inte?" Hans ord var som isbitar.

"Ja, det vill jag. Ja. Gärna." Mumlade jag.

Jag vände mig till höger och fick se en fasansfull syn.

Där satt Aschberg och bläddrade i det senaste numret av Laga mat. Han smackade ljudligt, gommen rörde sig i taktfasta tuggor. Framför honom stod en halvtom kesoburk. Olivsmak. Han satt där, uppslukad av sin tidning, helt oberörd och omedveten om vad han egentligen åt. Jag kände vämjelse när jag insåg att Aschbergs mun just i detta ögonblick var full av keso och producentsperma.

Nu orkar jag inte mer, en annan gång.

En annan gång ska jag berätta...

Av David Olsson 21 feb 2002 09:20