Kroppsideal

Jag älskar vackra kvinnor. To the depth and breadth and height, om man får parafrasera EBB... På något mystiskt sätt lyckas jag nästan alltid hitta något som gör en kvinna vacker; det kan vara ögonen, benen, ett leende, hennes fantastiska humor eller bara att jag trivs väldigt bra med henne - det sista vet man inte alltid vad det beror på, det kan kanske vara feromoner? Ella Fitzgerald var fantastiskt vacker, det berodde på att hon sjöng som en ängel. Moder Theresas goda hjärta gjorde henne vacker. Om jag backar tillbaka i tiden så kan jag se hur mina olika flickvänner har varit blondiner, brunetter, rödhåriga, smala, mulliga och så vidare.

Hela spektrat - nästan. I alla fall från 150 till 185 centimeter långa, från 45 till 85 kilo tunga och utrustade med allt från två körnslag i ryggen till DD-kupa.

Har jag något kroppsideal? Det vete gudarna. Tittar man på de kroppar jag valt att vänslas med så finns det inte några gemensamma nämnare, möjligen bortsett från två ben och en överläpp... Kanske har det att göra med vad de haft bakom pannbenet? Njaeh, den teorin skjuts i sank av det pinsamma faktum att några av dem var mer än lovligt "lengrädde" lengräddad, dåligt gräddad - norrländskt uttryck för mindre smart...

Men - nog har jag ändå ett ideal? Om man BARA ska se till kroppen? Jag menar, om det gäller sex, för sexets och den fysiska njutningens skull, så finns det ju onekligen saker jag gillar mer än andra så detsamma måste väl gälla kroppar också - om man kan koppla bort personen som bär den. Hmm... Jupp. Jag erkänner - jag har ett ideal. Över 175 centimeter, smal midja, B-kupa och lååånga ben som avslutas med en välformad stjärt, inte för bred.

Fasligt likt en fotomodell.

En gång gjorde jag misstaget att svara på frågan hur min favoritjej såg ut. Frågeställaren var en ung, söt tjej som faktiskt stämde precis med mina ideal, speciellt då på krogen, he he.... Ärlig som jag alltid varit så svarade jag att fotomodellen Tyra Banks hade allt jag kunde begära, inklusive pengar. Följden av denna min sedan så uppenbara dumhet blev en fem minuter lång utskällning som mynnade i att jag var "ett svin, ett jävla äckel och förmodligen en impotent jävla bög!".

Needless to say; herr Johansson traskade allena hemåt längs Umeås regnvåta gator den kvällen.

Enligt den dittills mycket trevliga damen så tydde mitt uttalande på att jag var en porrkonsumerande inte sant, gubbsjuk hallå, jag var 24 år... och lönnfet elakt, det är muskler... snuskhummer som mer eller eller mindre ensam bar skulden för att flickor och kvinnor späkte sig och därmed förstörde såväl sina kroppar som sina hjärnor. Hoppsan.

Där hade jag gått hela mitt liv och trott att jag var en god och snäll människa; medlem i Amnesty, Afrikagrupperna och liknande politiskt korrekta organisationer, förtroendevald i facket, upprörd över bristen på jämlikhet män och kvinnor emellan i arbetslivet såväl som hemma och fullt ut troende att inte alla djurförsök var av godo. Jag hade själv diskat mina smutsiga tallrikar med Svanen-märkt diskmedel, lagat min kravodlade mat på en energisnål spis och tvättat mina icke-barntillverkade kläder utan optiska vitmedel. Utnyttjat min rösträtt hade jag också gjort, dessutom var jag hemma med vår son längre än min sambo var.

Allt detta till ingen nytta, för jag var blott en produkt av Aktuell Rapports och Ylva-Maria Thompsons stereotypa och konsumtionsinriktade exploaterande av kvinnokroppen. Detta för att jag gillar tjejer, och därtill hade fräckheten att på en direkt fråga svara vilken min favorit var. Till yttermera visso så har jag fått kritik även från killar; blivit kallad pedofil och liknande bara för att jag sagt att jag gillar smala tjejer. Håhå jaja.

Till vardags färdas jag i en Saab 900 och är väldigt nöjd, det är en mycket bra bil. Min favoritbil är en Lamborghini Miura, eller kanske en Ferrari 250 GTO - det är två av de vackraste bilar som ritats.

Är jag kanske bara en racingwannabe som ser ned på alla de tusenden som kör sina nära och kära i Oplar och Fordar? Som anser mig stå över de som nyttjar kollektivtrafiken för att nå sina arbeten?

Skulle inte tro det.

Inte heller ser jag ned på den som är 165 lång och mullig. Eller en 185 centimeters gärsgårdsstör. Jag äter helst potatisgratäng med någon form av tillagat fyrfota djur men har inga problem att sätta i mig stora mängder spagetti med tomatsås. Fastän jag älskar att köra bil så kan jag också cykla, eller gå. Även om jag har Elvis Costello som husgud så njuter jag av såväl Mary J. Blige som Hammerfall.

Varför skulle inte samma sak gälla min syn på mina medmänniskor?

"Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre
än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket."

Så står det i Hàvamàl, den gamla isländska samlingen visdom. Alla har en plats. Inte har jag favoritsandkorn på stranden, alla behövs ju för att göra min dag där njutbar!

Flumfeministerna, eller popfeministerna, har svårt för att förstå att det ena inte förtar det andra. Kanske beror det på att deras övertygelse inte är så djup utan bara ett resultat av en ivrig vilja att tycka, att synas och att vara politiskt korrekt, hur dumt detta än ter sig i ljuset av rationellt tänkande. Eller, och detta tror jag ligger sanningen nära, så har de en närmast religiös tro på deras åsikters överlägsenhet och sannhet. Carl Sagan sade att man kan inte övertyga en troende om nåt, för dennes tro är inte baserad på fakta utan ett djupt rotat behov att tro. Ack så sant.

För att avrunda det här: Strunta i vad puckona säger. Var dig.

Av Mats B. Johansson 15 feb 2002 13:27