Westessons 100 favoritfilmer: nr 86

Alla svenskar har nån gång varit på ett poliskontor. Vi vet hur där ser ut. Vi kan alla föreställa oss långa byråkratbeiga lysrörslysta korridorer med upptagen-vänta-stig-på-knappar där "upptagen" alltid är slitnast. Vi har alla sett benjaminfikusarna, pärmröran och de lätt malplacerade pannåerna från Statens konstråd. Vi har alla hört det sporadiska knattret från tangentbord och sett kaffekopparna med svart slagg i botten.

När Martin Beck i Peter Habers gestalt nu lever ett nionde liv på biodukar, videohyllor och TV-tablåer, rör han sig bland suggestiva skuggor i ett nersläckt grågrönt cyberpunkigt kontorslandskap med en säkerhetsutrustning värdig Death Star. Och jag kan inte låta bli att undra: vem försöker de lura?

Frågan hopar sig bland de övriga: vad har den Martin Beck som numera heter BeckTM med centralgestalten hos Sjöwall-Wahlöö att göra? Och vart tog det snutkollektiv som var romandekalogins egentliga huvudperson vägen? Kvar är blott Gunvald Larsson som i Mikael Persbrandts tappning inte gör NÅNTING annat än skriker.

Både varu-namnet Beck och svensk polisfilm har en ganska stolt historia och ett arv att leva upp till. Vilket alla - utom möjligen Becks manusförfattare och regissörer - är väl medvetna om. Förutom romanerna är det stoltaste ögonblicket i Beck-historien hittills Widerbergs "Mannen på taket" 76, som bekant efter Sjöwall-Wahlöös "Den vedervärdige mannen från Säffle" 71.

Jag vet att de nya Beck-filmerna är serietillverkade underhållningsprodukter som kanske hellre ska jämföras med kvaliteten på schackpjäser och spelkort än den på personliga och genomarbetade verk. Men jag menar lik förbannat att går man upp i ringen för att utmana en dylik champion öga mot öga, är man om inte annat värd respekt. Hasar man sig upp och lägger sig blodig och utmattad innan motståndaren ens tittat åt en, är man bara patetisk.

Vad som främst stör hos de nya Beck-filmerna - sexton till antalet, skrivna av Rolf och Cecilia Börjlind - är nämligen den totala bristen på realism. Vad som verkligen gjorde "Roman om ett brott" - som var Sjöwall-Wahlöös övergripande titel på sina böcker - till tio gedigna läsupplevelser var den omsorg om detaljer och den initierade kunskapen om allt från bilar och båtar till skjutvapen och polisarbete, som inte ens försvann i de sista tre böckernas överdrivna farskarusell.

Vad som ännu mer kryddar och fördjupar historierna och gestaltningen hos Widerberg, är den aldrig sviktande realismen. Widerberg förstår att lägga lika stor vikt vid Becks bassängbad och massage som vid mördarens blodbad och massaker.

Överallt och hela tiden dyker de detaljer upp som placerar berättelserna i en grådaskig svensk verklighet vi alla har en relation till: i "Mannen på taket" Becks Carl-Gustaf Lindstedt lägenhet i Bagarmossen där han sover på madrass i vardagsrummet och bråkar med dottern om Hoola Bandoola, Kollbergs Sven Wollter missprydande sovtröja och bara underkropp och hans sons bajsblöja, de blåblommiga kaffekopparna mördarens gamla ovetande föräldrar bjuder Beck och Rönn Håkan Serner ifrån.

Idag bjuder detaljerna dessutom på nostalgisk tidsfärg; själv kan jag identifiera mig med den lille killen på trehjuling som är farligt nära att bli nermejad av mannen på taket.

I de halvfabricerade nya Beck-filmerna påminner inte en kuliss om verkligheten, däremot väldigt mycket om miljöerna i David Finchers "Seven" 95, en film som haft oroväckande mycket inflytande. Missförstå mig rätt; "Seven" är en bra film som på ett initierat och överraskande sätt leker med de västerländska myterna - från kristendomens sju dödssynder till den hollywoodska polisfilmens standardiserade odd couple i huvudrollerna - och på ett provokativt men avvägt vis presenterar en mängd moralfrågor utan att nånstans ha några realistiska anspråk.

Börjlinds och deras regissörer har faktiskt realistiska anspråk. Det förutsätter jag åtminstone; annars är de ute på mycket tunn is när de spränger portföljer innehållande spädbarn och zoomar in utrivna ögon simmande i sprit. Ämnena som tas upp i filmerna känns - liksom en gång hos Sjöwall-Wahlöö - igen från löpsedelsbläcket: pedofili, databrott, traficcing, seriemord, knarkhärvor och organhandel.

Till skillnad från Widerberg bryr sig Börjlinds regissörer inte om att placera dessa företeelser mot en fond man som publik kan relatera till. Allt det som spelar en stor roll i verkligheten, hos Sjöwall-Wahlöö och Widerberg - slumparna, tillfälligheterna, hugskotten, stickspåren, intuitionen - försvinner i ett mallbundet intrigmaskineri där inget överraskar eftersom regissörerna i varenda scen skriver "Bli överraskad!" med röda bokstäver över duken.

Spelar detta då någon roll? Kan inte Börjlinds filmer vara spännande underhållning trots bristen på konkret vardag och samtid? Jo, säkert, men det är också där jag höjer nåt slags moralisk varningsflagg: om man nu inte alls i praktiken vill skildra det nya hårdare Sverige, vad vill man då? Rolf Börjlind ger själv svaret i stort uppslagna artiklar i både SDS och DN i samband med den senaste biopremiären: "bara underhålla".

Uttalandet ligger där och väntar på ett motangrepp som aldrig kommer från intervjuarna. För det första tyder uttalandet - "bara" - på ett förakt mot den underhållningsindustri vars verk fyller en enorm roll hos sin publik och som Börjlind själv - det framhåller han på samma plats och samma slängiga vis - tjänar grova pengar på.

För det andra: om man nu har som sin lågt ställda ambition att roa, skapa en och en halv timmes spänning och inte har någon som helst tanke på att säga någonting - om det till äventyrs går att undvika - så befrias man ju inte per automatik från moraliskt ansvar.

Det låter hopplöst föråldrat i en tid som mer än någon annan satt likhetstecken mellan underhållning och våld det är ingen slump att en av de senaste årens mest framgångsrika hollywoodfilmer heter "Gladiator", men en sån underhållning kan ju - hur gärna den än må vilja - aldrig ställa sig vid sidan av den problematik den oundvikligen belyser. Den får vackert finna sig i att skärskådas och kritiseras och ställas till väggen. Det vet - om någon - den gamle satirikern och moralisten Rolf Börjlind som en gång stämdes av Thorbjörn Fälldin för förtal efter en text där Fälldin satt på dårhus.

Jag hör inte till dem som tror att våld på film förråar sina åskådare nämnvärt, men däremot anser jag varje konstnärlig produkt vara en del av en opinion, ett uttryck för sin samtid, en skärva i en offentlig helhet. Varmed menas att varje film och filmare som slentrianmässigt spränger spädbarn i luften med nödvändighet säger nåt om samhället runt omkring dem. Och om man då totalt sänker garden när någon vill höra en utveckla den tankegången, är det lätt att dra slutsatsen att filmernas huvudsakliga budskap är "Se filmen och höj producenternas pensionspremie".

Och i fallet Widerberg då? Nog för att hans film är oerhört underhållande - såväl vad gäller snärtiga repliker som helikopterkraschar - men den lyckas likväl att föra en diskussion om polisers roll i samhället som lämnar lika mycket kvar efteråt som ögon- och örongodiset ger en medan det pågår. Och i samverkandet mellan underhållningen och moralfrågan uppstår också den verkligt stora konsten.

Ärligt talat har Habers och Börjlinds Beck ingenting med Sjöwall-Wahlöös antihjälte att göra. Inte bara för att han rimligen borde vara en rossligt hostande ålderspensionär med en betydande skeppsmodellsamling vid det här laget, utan också för att hela den miljö han befann sig i har amputerats och den anda han representerade har tynat bort. Sjöwall och Wahlöö skapade sina figurer för att kunna belysa sprickorna i det svenska folkhemmet. Börjlind har fört stafettpinnen vidare för att kunna täta de högst reella sprickorna i sin Nackavilla. Och inget egentligt fel med det - försörja oss måste vi alla - men vad det har med Beck att göra begriper jag inte.

Lika lite som jag förstår hur Beck plötsligt har råd att bo ensam i en enorm innerstadslägenhet, hur hans dotter Ingrid plötsligt blev Inger och sonen Rolf Micke, hur Rönn, Melander och Skacke bara försvann och hur svensk polisorganisation plötsligt blev misstänkt lik den vi känner igen från amerikanska filmer där FBI trycker på utifrån och ovanifrån och där spaningsledaren hamnar i kläm.

Det är nästan så att man saknar de där förra Beck-filmerna där "Terroristerna" plötsligt skulle heta "Stockholm Marathon" och alla birollsskådespelare var osynkade eftersom de var dubbade från tyska. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det.

Komplement: Stefan Jarls panegyriska dokumentär om Widerberg, "Liv till varje pris" 99 är ett av de mest kärleksfulla porträtt jag sett av någon filmskapare. Jarl själv, Tomas von Brömssen, Roy Andersson och framför allt den kopiöse Thommy Berggren intygar ordrikt Widerbergs storhet och vägrar förstå varför han inte fick göra film under många år av sitt liv fast att de alla underförstått ger svaret: karln var manodepressiv och omöjlig att samarbeta med.

Av Valdemar Westesson 14 feb 2002 07:12