Krig, romantik och missnöje

Jag tror inte att Hitler eller Milosevic begick sina brott för att tjäna pengar, inte heller alla dem som slöt upp bakom. Det fanns naturligtvis en och annan vapentillverkare här och där som tjänade en hacka, men det är nog inte huvudorsaken till att krig bryter ut.

I en värld där alltings värde mäts i pengar väljer somliga att luta sig mot de enkla ekonomiska förklaringarna av allting som händer i världen. Alla människor förväntas agera på ett visst sätt för att de vill tjäna pengar. På vissa håll är det ju faktiskt också så, oavsett om det gäller hamburgare eller vapen. I USA har till exempel flera fängelser lagts ut på entreprenad och de privata företagarna säger, rakt upp och ner i TV, att deras verksamhet enbart handlar om pengar. Desto mer kriminalitet, desto gladare företagare.

Desto mer krig, desto gladare företagare? Det kan mycket väl vara så i enskilda fall av giriga företagare, men krig har kanske oftare en bakgrund i konsten. I alla fall under vissa omständigheter.

Om någon konstnär i Sverige började måla unga, blonda pojkar med svenska fanor i händerna skulle förmodligen en och annan börja undra vad som pågick. Likaså om en författare skrev sagor om den starke svenskens uråldriga vilja till makt och härlighet. Skulle vi svepas med i en nationalistisk våg?

Förmodligen inte. Vi har välstånd. Vi är ganska nöjda för tillfället. Vi behöver inte bevisa något för omvärlden.

Hitler red ju däremot på en våg av nationalromantik som blommade ut under 1800-talet. Plötsligt, i missnöjet efter tidigare krigsförluster, skulle hela världen erkänna Tyskland som en supermakt. Världens mest överlägsna kultur skulle återupprätta sin värdighet. Folk samlades på gatorna för att heja på makthavarna till aktion. Detta gäller ju inte bara Tyskland - samma beteende återfinns över hela världen. I Ryssland och hos Milosevic och hans anhängare har liknande saker hänt.

Efter andra världskriget enades ju USA och Västeuropa om att produktion skulle visa vägen ut ur missnöje och krigshets. Marshallplanen och diverse amerikanska företagsekonomiska principer gjorde det möjligt. Om människor levde i välstånd skulle det inte finnas några incitament för att kriga. Produktion har sedan blivit ett mål och inte ett medel. Mot slutet av 1900-talet verkar både USA och Västeuropa ha glömt bort att välståndet måste komma alla till del. Politiker kanske hoppades att marginaliserade grupper som hamnade utanför inte skulle bli något problem. Men både i USA, Västeuropa och Asien finns det miljoner människor som inte får ta del av välståndet och de har på vissa håll reagerat på ett sätt som en del trodde hörde en förgången tid till.

USA och några av Västeuropas länder faller långsamt sönder inifrån, bland annat på grund av den ojämna fördelningen. Det lättaste sättet om man vill motverka detta och skapa sammanhållning är att hela tiden hålla en yttre hotbild vid liv. Allra helst ska fienden vara riktigt onda, som Bush nu vill hävda att invånarna i bland annat Iran och Nordkorea är. Jämfört med "Satan" framstår USA då som den gode frälsaren i kriget.

USA:s nationalistiska propaganda är nödvändig för att legitimera våldet, bevara tron på kapitalismen och förmå människor att bortse från dess brister. Det är inte samma sorts nationalromantik som i Tyskland, utan snarare en sorts massuggestion i media. Den svärmande patriotismen syns i snart sagt varenda Hollywood-produktion. En kompis till mig är soldat i Bosnien och han berättade hur det såg ut på de amerikanska soldaternas biografer. Innan filmerna visades bilder av vajande USA-flaggor till pompös musik. Något liknande fanns inte på några andra ställen därnere.

Krig har alltid mer eller mindre haft som funktion att peka ut yttre fiender och därmed få det att framstå som det inte finns några inre. På så sätt har de mest människofientliga ideologier bevarats.

Efter kommunismens fall bröt det som bekant ut ett flertal krig i de forna Öststaterna, med nationalistiska förtecken. Vad berodde det på? Att det fanns några vapentillverkare som ville tjäna pengar? Fanns det företag som räknade ut att efterfrågan på hus ökar om man bombar bort alla byggnader?

Eller berodde det på att många var missnöjda med det låga välstånd övergången till marknadsekonomi förde med sig? Gick den nationella värdighet man tidigare känt förlorad? Jag vet inte, men de första alternativen tror jag inte på. Enkla ekonomiska förklaringar kan skyla över betydligt mer komplicerade problem.

Av Henrik Hermansson 14 feb 2002 10:30