Depression - inget att skämmas för

Att drabbas av huvudvärk, förkylning, maginfluensa eller liknande någon gång ibland är inte speciellt ovanligt. Inte är det heller speciellt jobbigt att berätta för andra om sin sjukdom heller. Är man så pass sjuk att man behöver söka läkarvård så gör man det bara.

Men vad ska man göra när man plötsligt bara tappar lusten, till allt? När det känns som om man aldrig mer kan bli glad igen?

Det är inte så enkelt. Det som är svårast är nog att våga erkänna för sig själv att man kanske behöver hjälp. Detta var precis vad jag blev tvungen till för ett tag sedan. Jag orkade inte längre klara av allt själv. Jag behövde hjälp. På något vis. Men hur?

Som nittonårig tjej är det inte alltid så lätt. Jag skämdes. På mina bara knän kröp jag in till den kvinnliga läkaren, iallafall kändes det så, och bönade och bad om hjälp. Fast i själva verket så försökte jag nog mest verka så normal och vanlig som möjlig. För jag var rädd. Rädd att hon skulle tro att jag var riktigt sjuk. Kanske spärras man in då?

När mitt läkarbesök var över knatade jag bort därifrån. Antidepressiv medicin, lugnande tabletter samt ett sjukintyg som förklarade mitt tillstånd - deprimerad - blev resultatet. Sedan då? Hur berättar man för vänner, arbetskompisar och för familjen att man inte är frisk? Jag har ju inga fysiska symptom att peka på direkt. Min smärta sitter inte i huvudet eller i ryggen, den sitter inombords.

Hur skulle jag reagera om någon berättade för mig att han eller hon helt enkelt inte orkade mer? Att tårarna aldrig ville sluta rinna? Jag vet inte.

Människorna runt omkring reagerade alla på olika vis, men ingen reagerade iallafall genom att dra sig bort från mig. Vilket var det jag mest fasat för. Min förhoppning var självklart att det skulle kännas lite bättre, på en gång, när jag fått antidepressiv medicin. Men tvärtom vad jag hoppats på, medicinen fick mig bara att må ännu sämre.

När man mår dåligt psykiskt blir man svag. Mycket svagare. Jag tappade all tro på mig själv. Jag orkade inte gå upp på morgonen, orkade inte träffa eller prata med andra människor, ville inte äta, inte tänka och inte känna. Det gick så långt att jag bara ville somna och sova en riktigt drömlös sömn, länge. Så jag försökte.

Det var inte ett försök att komma bort för alltid, snarare bara för en liten stund. Kanske skulle allt kännas lättare och bättre när jag vaknade upp igen?

Men allt blev bara svårare. Mest för dem runt omkring mig kanske, dem som jag i det ögonblick jag svalde tabletterna, svek.

Vid mitt andra läkarbesök var jag inte riktigt lika rädd som första gången för att tas in, eller bli kvarhållen. Kanske hoppades jag att någon skulle få upp ögonen för hur dåligt jag egentligen mådde? Att någon skulle förstå det jag med ord inte kunde eller orkade säga. Jag hoppades helt enkelt på hjälp.

Jag kom in på "psykakuten" som det så vackert kallades, och fick träffa någon slags läkare. Jag var ganska omtöcknad men ändå något så när klar i huvudet. Jag hade ett kort samtal med läkaren som resulterade i att jag kunde vandra ut ifrån sjukhuset med ett nytt recept i min hand. Denna gång på sömntabletter. Jag hade bara några timmar tidigare överdoserat min medicinering i ett försök att fly bort ifrån allt - och hjälpen jag fick? Fler tabletter.

Tiden gick. Mina tankar blev allt mörkare. Jag hade slutat hoppas på att någon eller något skulle kunna hjälpa mig. Jag kände sådan avsky för mig själv och började på allvar tro att människorna i min närhet skulle må bättre utan mig. Jag kände mig som en börda för alla andra. Skammen över att inte må bra psykiskt blev allt tyngre. Jag såg mig själv som en dålig människa.

Min familj och mina vänner försökte finnas där och stötta mig så gott de kunde men jag valde att stöta bort dem. Gång på gång. Jag trodde att det var det bästa. För dem. Jag ville inte att de skulle behöva må dåligt på grund utav mig.

När det för tredje gången var dags för mig att söka hjälp hos en läkare ville jag egentligen inte ens gå dit.
Det var min mamma, som i ren desperation, över att se hur dåligt jag mådde, bokade en tid hos en läkare. Hon tvingade mig att gå och följde också med in till läkaren. Jag förklarade fåordigt hur dåligt jag mådde. Jag berättade om min ständiga oro och mina sömnproblem. Jag berättade att jag åt antidepressiv medicin och att jag tidigare haft lugnande tabletter att ta när oron blivit för stark och även sömntabletter men att dessa var slut.

Den manlige läkaren lyssnade, även om han inte verkade alltför uppmärksam på det jag berättade. När jag tystnat berättade han att han iallafall inte tänkte skriva ut mer medicin åt mig. Han trodde inte på "sådant". Sömntabletter och lugnande var för gamla tanter, inte unga tjejer som mig, var hans åsikt. Jag orkade inte säga emot. Han var ju yrkesman, och visste säkert bättre än mig. Och egentligen hade jag alltid varit skeptisk till medicinering vid depression. Tills jag själv blev deprimerad.

Vad är skillnaden egentligen mellan mig, som ung tjej, och en äldre kvinna, kan inte vi känna på samma sätt? Må lika dåligt? Eller är man mer deprimerad, har en större oro och svårare sömnproblem som äldre? På något sätt kändes det som om det var så läkaren resonerade.

Jag orkade inte protestera. Mamma satt tyst på stolen bredvid. I tystnaden som uppstod tog mamma till orda och berättade för läkaren hur hon som mamma såg på mig och mitt mående. Hon berättade att jag inte ens orkat ta kontakt med sjukvårdsupplysningen för att få en akuttid hos honom, och hur hon till slut gjort något åt saken och ringt och beställt tid åt mig.

Denne man, denne yrkesman, som har som uppgift att bota och hjälpa människor som inte är friska tittar frågande på mig och på min mamma varpå han sedan säger: "Kan inte din dotter, som ändå är nitton år gammal, och vuxen vid det här laget, ta sådant pass ansvar att hon klarar att boka en tid hos en läkare själv? Så att gamla mamma slipper bekymra sig om det åtminstone". Jag som redan tidigare känt mig fullkomligt övertygad om att jag var en värdelös människa blev fullkomligt krossad där, i det kala undersökningsrummet. Av en för mig helt okänd människa. Som jag vänt mig till för att få hjälp. Jag var så sårbar som jag bara kunde vara.

Utan att jag kunde hindra dem, började tårarna sakta rinna ner för kinderna. Jag vände mig bort ifrån hans blick. Och skammen växte och växte.

Mamma bet ifrån. Blev upprörd, arg. Men jag lyssnade inte på vad hon sa till honom, och inte heller på vad han sa till henne som svar.

När jag den dagen lämnade sjukhuset kändes allt om än mer hopplösare än vad det tidigare gjort. Jag var nära att ge upp. Kanske hade jag också gjort det, om det inte varit för alla, som trots mina försök att stöta bort dem, fortfarande fanns kvar, och ställde upp för mig.

Efter ett tag började också den antidepressiva medicinen verka. Oftast blir man att må sämre när man börjar att äta antidepressiv medicin.

Jag är fortfarande mer ledsen än glad, jag tycker fortfarande att små, vardagliga saker, som att gå upp på morgonen och kliva in i duschen är jobbiga. Men skillnaden är att jag nu äntligen fått hjälp. Jag går och pratar med en psykolog. Jag skäms inte längre lika mycket för att prata om saker som känns jobbiga och som skrämmer mig. Jag vill inte längre bort ifrån allt. Jag kanske inte orkar allt just nu, men jag har inte gett upp. Jag har bestämt mig för att kämpa.

Det viktigaste av allt är kanske att jag börjar acceptera mig själv för den jag är. Liksom du, är jag också unik, på mitt sätt. Och liksom du, har jag också rätt att vara sjuk, jag har också rätt att må psykiskt dåligt utan att för den sakens skull behöva skämmas för det och tro att jag är en sämre människa.

Av Sofie Karlsson 12 feb 2002 14:39