Handlar politik bara om pengar?

Dylika dumma idéer framkommer med jämna mellanrum i den politiska debatten. Politik verkar, oftast enligt högern, vara detsamma som ekonomi. Moderaterna exempelvis tjatar oavbrutet om skatterna. Det är ju ett faktum att högern idag representerar de rika, även om Bo Lundgren bland andra försöker ge sken av att företräda de sämre ställda. Högerns väljare vill ha så mycket pengar som möjligt och sluter sig till att de på vänstersidan tycker likadant. De förutsätter att alla tänker som de själva.

Men även borgare lyfter ibland blicken från sin egen plånbok och funderar på vad som händer andra människor i samhället. Rikedomen kommer att sippra ner till de sämre ställda. De rika kommer att hjälpa de fattiga både i monetära och icke-monetära termer, sägs det. Men så är det bara i idealfallet. För att citera F A Hayek, den världsberömde liberalen som inspirerade bland annat Thatcher Frihetens grundvalar:

"Det är tveksamt om en förmögen klass vars åskådning fordrar att åtminstone alla manliga medlemmar bevisar sitt värde genom att tjäna mer pengar verkligen har ett berättigande. Hur viktig den oberoende egendomsägaren än är för den ekonomiska ordningen i ett fritt samhälle är hans betydelse kanske ännu större på tänkandets och opinionsbildningens, smakens och trosuppfattningarnas områden. Det finns en allvarlig brist i ett samhälle, där alla intellektuella, moraliska och konstnärliga ledare hör till löntagarklassen, särskilt om de flesta arbetar i statlig tjänst. Ändå går utvecklingen överallt åt det hållet."

Nyliberalen Hayek intog den vanliga, föraktfulla liberala åsikten att egendomsägare bidrar mer till samhället än andra människor. Det är en tankegång som resulterat i mycket förtryck, till exempel i 1800-talets England där liberalen Macaulay drev genom att egendomslösa inte fick rösträtt.

Men Hayek var inte lika reservationslös. Han tycker att ett liberalt samhälle där de rika bara strävar efter att tjäna pengar inte är ett gott samhälle. Han tycker inte att de har något berättigande om de inte bidrar till samhällets intellektuella, moraliska och konstnärliga utveckling. En politik som endast innebär att ett fåtal får det bättre, vare sig det gäller aristokrater, partimedlemmar eller näringslivets gubbar - och som i sin tur inte bidrar någonting till samhället - saknar berättigande. Det ansåg Hayek och man märker också att de som inte har legitimerat sina privilegier aldrig blivit särskilt långvariga vid en historisk tillbakablick.

Jag kan tänka mig att Hayek till exempel såg tillbaka på den tiden då rika människor var välgörare och betalade fattiga poeter för att skriva sina verk. På så sätt har många av världslitteraturens största verk kommit till. I de historiska socialistiska systemen var poeterna tvungna att skriva böcker som behagade diktatorerna. Det blev också många mästerverk, men om tanken inte är fri kanske det inte spelar någon roll om det är ett mästerverk.

Den tiden är förbi. Jag har oerhört svårt att tänka mig att en börsmäklare betalar en fattig poet för att skriva idag. Idag vet inte den ene att den andre existerar. Jag har svårt att tro att någon i den nya förmögna klassen idag överhuvudtaget bryr sig om att bidra till samhällets intellektuella, konstnärliga eller moraliska utveckling.

Till exempel har Peter Norberg skrivit en avhandling om aktörerna på finansmarknaden - där rikedomarna förmodligen växer snabbast - och kommit fram till att de inte utvecklar några som helst intellektuella förmågor och intressen. "De blir cyniker genom sin tro att man kan mäta allting i pengar... Samtidigt är pengar det mått de har för att visa att de är framgångsrika och lyckas i sitt arbete", säger han Civilekonomen nr 2 2001.

Alltså en sådan överklass som Hayek inte ansåg berättigad. Vidare visade det sig att finansvärlden "är en macho-värld inriktad på tuffhet, aggressivitet och riskbenägenhet. Man ser ned på sociala relationer och att umgås på arbetet. Många kvinnor som kommer in i den världen känner sig inte hemma". Med andra ord kommer gubbväldet knappast försvinna och kvinnornas ställning på arbetsmarknaden kommer inte att förbättras i framtiden bara för att det sker generationsskiften. Nya grabbiga gubbar fostras hela tiden, överallt.

Det har också visat sig i undersökningar att de borgerliga politikerna minst av alla bevistar kulturella evenemang, som till exempel bio. De materiellt rika verkar vara själsligt fattiga, vilket inte är så konstigt med tanke på att de flesta ägnar all tid åt sitt arbete. När jag själv har varit i kontakt med flera rekryteringsföretag berättar de att inte en enda av de välutbildade karriärister de samtalat med under flera år har haft några intressen.

Men jag tror inte att alla rika är själsligt fattiga - eller högerorienterade - ändå. Många rika har ingen åsikt. De är bara höger när de tillfrågas och tvingas ta ställning. Annars är det strunt samma. De tjänar pengar under alla system. I Sovjetunionen undvek man massvält genom en enorm svart marknad där många tjänade ordentliga hackor. I dagens marknadssystem blir oerhört många rika på brottslighet. Brott lönar sig i alla system, oavsett om man bryter mot diktatoriskt eller demokratiskt tillkomna lagar. Den fege borgaren klarar sig alltid. Det lönade sig för många svenskar under andra världskriget, till exempel Wallenberg tjänade bra på misären.

Inkomstklyftor och ökande klasskillnader behöver kanske inte vara ett problem i sig. Men det måste självklart i så fall berättigas varför Sveriges nya förmögna klass, de så kallade oberoende egendomsägarna, som inte bidrar med någonting överhuvudtaget till den intellektuella, konstnärliga och moraliska utvecklingen, ska ha det bättre ställt än andra. Den förmögna klassen i Sverige drar ju sig snarare undan samhället, samtidigt som till exempel chefer inte sällan ger sig själva 35 gånger högre lön är arbetarna. Ingen vinner ju egentligen på att alla pengar finns där de behövs minst.

Bedrövliga moderater som basunerar ut "jag älskar att äga" har som vanligt inte begripit vad det egentligen handlar om. Deras politiska budskap är att de vill äga, det vill säga ha så mycket pengar som möjligt - inte att de vill vara oberoende på tänkandets och opinionsbildningens, smakens och trosuppfattningarnas områden. De platsar väl in i mönstret av själsligt fattiga borgare. Hayek sa redan på sin tid att utvecklingen överallt gick emot samma håll och idag har hans profetior slagit in på allvar.

Även om man vill mäta alltings värde i pengar och till exempel anser att tillväxten visar vilken politik som är bäst, så tyder forskningen likväl på att det svenska musikundret - för att ta ett exempel - beror på folkrörelserna. Om det är något som kan gynna den intellektuella, konstnärliga och moraliska - och även alltså den i sammanhanget så oväsentliga ekonomiska - utvecklingen, så är det folkbildning och folkligt engagemang, inte att individer "satsar på sig själva" för att bli rika.

Av Henrik Hermansson 22 jan 2002 10:30