Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Därför skar jag mig själv

Det är aldrig trendigt att må skit.

Depression och speciellt stigmatisering är fenomen som spridit sig så pass mycket i samhället att de ofta benämms som folksjukdomar. Kvällstidningar slår upp självskärelse som "den nya ungdomstrenden" och självskärare benämns ofta som personer som mest gör det de gör för att de vill ha uppmärksamhet. Det är viktigt att förstå att en tonåring inte tar sönder underarmarna för att de tycker att det är häftigt. Någonting annat ligger bakom, det ligger alltid någonting större bakom.

Första gången jag körde en sax i huden var jag tolv år, var mobbad och utanför och sket fullständigt i allt vad trender heter. Visserligen hade jag hört talas om folk som skar sig, men anledningen till att jag gjorde det jag gjorde var absolut inte att jag på något sätt ville vara tuff. Jag mådde skit, och hade bara hört att det kanske skulle vara ett sätt att få det bättre. Min stigmatisering kom tillbaka i sjuan, försvann i perioder och efter att jag i årskurs nio hade lyckats göra ett sår som var så djupt att det behövde sys la jag av under en ganska lång period. Inte förrän i våras fick jag tillbaks det igen, skar i mig självi flera månader, tills jag på något sätt insåg att det faktiskt inte var värt det.

Jag skriver inte i egenskap av förskare eller psykolog, utan bara som före detta självplågare som länge försökt förstå vad det var som drev mig egentligen. Förutom mina egna erfarenheter har jag spenderat många timmar vid Statsbibliotekets avdelning för psykologi, och gör så fortfarande. Olyckligtvis finns dock inte många böcker om ämnet, men det går att göra många jämförelser mellan självskärare och personer som lider av anorexi eller bulimi. Jag tänker inte ta upp dessa likheter här, men det kan vara värt att tänka på.

Efter mycket funderande och kategoriserande har jag kommit fram till att det finns tre helt olika typer av självplågare:

Exibitionisterna: Kanske den typ det egentligen är mest synd om, även fast man inte förstår det från början. Exibitionisterna är människor som ofta varit undanskjutna och glömda av klasskamrater/föräldrar, eller bara känner sig i behov av hjälp men inte vet hur de ska få den. Genom att ta sönder underarmarna och kavla upp ärmarna får de uppmärksamhet samtidigt som folk tycker synd om dem. Någon ser dem och kankse tar hand om dem. Och att bli omhändertagen är vad en otroligt ledsen person behöver allra mest.

Självhatarna: Människor som tycker så otroligt illa om sig själva att de skär sig för att straffa. Det här är personer med otroligt höga krav på sig själva som de inte kan leva upp till. När de inte klarar av att leva upp till sina krav måste de ha straff. Den här typen av bestraffning börjar ibland med att de bara slår till sig själva med handen, över näsbenet eller handleden eller någon annanstans där det gör ont. Steget därifrån till att skära är inte speciellt långt. Oftast gömmer självhatarna sina sår för att de inte tycker att de förtjänar omtanke. Inte heller sällan uttalar sig självhatarna mycket kritiskt om självplågare, säger att det är patetiskt att skära och så vidare.

De känslosamma: Ofta manodepressiva eller personer med någon annan typ av hormonell störning dock inte nödvändigtvis, tonåringar till exempel, kan ha tillräckligt mycket vaj i sina känslor ändå. De överväldigas av alltför starka känslor behöver inte vara negativa och ser skärandet som ett sätt att få tillbaka kontrollen. Skär sällan speciellt djupt, bara så mycket att man ser lite blod, kan koncentrera sig på det, och lugna ner sig. Istället för en smärta de inte kan kontrollera får de en de givit sig själva och har full kontroll över. Det är även ett faktum att när en människa skadar sig går det ut en del lugnande hormoner i kroppen, men jag vet inte om det har något med saken att göra. Det kan lika gärna vara så att åsynen av såret och blodet lugnar i sig självt.

Självklart behöver inte alla människor vara utpräglat en eller en annan typ; kombinationer är snarare norm än undantag. Kanske finns det även helt andra anledningar till stigmatisering, som sagt, jag är inte expert inom området. Den gemensamma nämnaren för dessa tre personlighetstyper är i vilket fall som helst att de mår väldigt dåligt. Man gör inte en sådan sak mot sig själv utan att ha anledning till det.

Någonting är fel när så pass många unga faktiskt plågar sig själva att media börjar rapportera om fenomenet som en "trend". Att skära sönder sig själv med rakblad går inte att jämföra med att köpa ett par häftiga gympaskor. Någonting är sjukt i samhället, någonting får unga människor att svälta och plåga ihjäl sig på vidriga sätt. Jag vill doktorera i sociologi, nu! Jag måste få reda på vad det är! Varför kan ingen säga vad det är som har gått fel?

Jag har iallafall lärt mig förstå varför jag själv skar. Det var bland det allra största stegen mot att sluta. För att använda mina egna personlighetstyper skulle jag beskriva mig själv som en känslosam självhatare. Jag hade ett starkt behov av att kontrollera en värld som inte gjorde som jag ville, en stark önskan att kontrollera ett känsloliv som inte betedde sig som det borde, och hanns alltid ifatt av ett oundvikligt misslyckande.

Jag önskar att jag kunde ge något råd till andra som försöker lägga av, men jag är rädd att det är rätt svårt. Försök att skära riktigt djupt någon gång akta pulsådror och annat viktigt så väcks man till en första insikt om vad fan det är man håller på med egentligen. Oftast blöder det då så mycket att man måste sätta plåster på såret viktigt steg - man tvingas till att göra någonting åt sitt skärande och ta hand om sig själv. Försök att få uppmärksamhet eller hjälp, skriv om det och försök framför allt att prata om det Ja, det är en kliché, men klichéer blir inte klichéer utan anledning.

Men viktigast av allt är ändå att förstå varför man egentligen skär. Så länge skärandet bara är en tvångshandling man inte förstår sig på är det omöjligt att göra någonting åt saken.

Lycka till.