40-talisterna snodde vår framtid

1970 hade Sverige en mycket liten statsskuld jämfört med idag 33 miljarder kronor 1970, jämfört med 1279 miljarder miljarder kronor 2001. Under 70-talet började Sverige så ta lån för att finansiera fortsatt utbyggnad av välfärdssamhället, trots att täckning egentligen inte fanns. Vi fick en stor inflation, vilket gjorde det mycket förmånligt att ta lån, eftersom inflationen ofta var högre än räntan. Under åttiotalet fortsatte lånecirkusen. Fyrtiotalisterna belånade sina förbannade villor för att finansiera konsumtion och kungariket Sverige gjorde likadant för att stilla väljarnas hunger med läckra reformer.

Därefter kom kraschen och det omilda uppvaknandet. Bankkris som staten fick rädda med många sköna miljarder. Neddragningar i välfärden eftersom landet var bankrutt efter 20 år av utplundring. Det blev svårt att få banklån, dels för att bankerna sa att "åttiotalets misstag vill vi inte göra om" och dels för att fyrtiotalisterna förvägrade alla unga fasta jobb och sa att unga människor vill "vara fria", det vill säga sakna anställningstrygghet och gå på tremånaders vikariat eller projektanställningar. Därmed blev det svårt för oss unga att skaffa bostad och bilda familj. Rent statistiskt har detta visats genom dalande födelsetal.

Samtidigt rings i varningsklockor att pensionspengarna inte kommer räcka i famtiden när vi som är unga nu blir gamla. Var och en förväntas ta en pensionsförsäkring när de fyller 21.

Men fyrtiotalisterna kör på som om inget hade hänt. Går i pension vid 58 års ålder, istället för vid 65. Det gäller att suga ut så mycket ur Sverige som möjligt innan man dör. Och vad som händer i framtiden skiter de blankt i, för de är den egocentriska generationen, de som först var rebeller, sedan blev yuppies och nu slutar som lyxpensionärer.

Vi som är unga nu kommer att få bära denna generation länge än, och vi kommer få kämpa.

Personligen är jag jävligt trött på deras oansvar.

Av Ragnar Nordqvist 08 jan 2002 09:16