Medborgarlön tack, inte kontroller

En av de största politiska frågorna, speciellt strax innan val, är hur man ska bekämpa arbetslösheten. En fråga man däremot aldrig ställer sig är varför man ska bekämpa den.

Antagligen är det väl många olika orsaker till varför man vill ha en så låg siffra som möjligt på arbetslösheten. En orsak hör säkert till ett politiskt spel där man vill kunna skryta inför oppositionen om vem som lyckas bäst med att pressa ner arbetslösheten. Ett par andra orsaker är antagligen för att man tror att det gynnar samhällsekonomin samtidigt som det gynnar individer att så många som möjligt har arbete.

Vad man aldrig nämner något om är att det är praktiskt taget omöjligt att ha en arbetslöshet på noll procent. Det kommer alltid finnas en viss mängd arbetslösa och dessa måste uppfylla en rad krav och kontrolleras hårt för att se till att de söker jobb och därmed ska få möjlighet till att få pengar för att överleva och slippa sova i en trappuppgång.

Vilka det är som är arbetslösa och varför finns antagligen lika många orsaker till som det finns arbetslösa människor, men de finns där trots allt. De allra flesta klarar av att uppfylla kraven som behövs för att få en ekonomisk ersättning och några gör det inte. Vårt sociala skyddsnät är alltså ganska grovmaskigt eftersom det släpper igenom några människor.

Själv vill jag inte leva i ett samhälle där det bara finns plats för de starkaste indivderna och där de svagaste får hamna på gatan eller leva i ett ekonomiskt vakuum som det faktiskt är att leva på socialbidrag. Ana Udovic skrev i en ledare för ett tag sen att hon levt på socialbidrag i några månader och att pengarna är noggrannt uträknade att räcka till basbehoven. Kläder och pengar till nöjen blir det knappt något över till alls.

Jag kan tyvärr bara instämma och jag vet hur det är. För några år sedan levde jag på socialbidrag i över ett år trots att jag utbildade mig största delen av den tiden på kurser anordnade av arbestförmedlingen. Att leva så länge på existensminimum är något jag aldrig vill göra igen och något jag inte önskar någon att få uppleva. Det är minst sagt deprimerande att nästan aldrig ha råd att roa sig eller att ha råd med sina fritidsintressen. Som tur var hade jag ett par längre utbildningar att sysselsätta mig med den tiden, men tiden jag varken hade jobb eller utbildning var inte direkt en dans på rosor.

Eftersom de flesta förhoppningsvis sluppit socialbidrag så kan jag förklara lite kort vad det innebar för min del. För att få dessa futtiga pengar så var jag varje månad tvungen att söka jobb samt skriva ner alla jobb jag sökt och kontaktpersoner och telefonnummer till de jobb jag sökt och visa upp för socialen. För att få pengar till busskort t.ex. så var man tvungen att kunna bevisa att man verkligen behövde det, vilket innebär att bara de som har arbete eller utbildning att åka till kan få busskort. För att få pengar till hyra, el och andra basutgifter så var man tvungen att varje månad ta en kopia på de räkningar och kvitton man betalt och lämna in dessa. Skulle man behöva gå till läkare så var man tvungen att redovisa kvitton för att få pengar till det. Behövde man köpa nya glasögon så skulle man ha intyg från optiker och kvitto på glasögonen samt att det inte fick kosta mer än ett visst pris och att man verkligen behövde nya glasögon. Ja, listan kan göras lång över omständiga saker och regler förknippade med socialbidrag.

Efter över hundra ansökningsbrev så fick jag till sist ett jobb och även om jag tror jag kan klara mig från att leva på socialbidrag under resten av mitt liv så är det ju ändå många som av olika situationer tvingas att leva på det och kommer att tvingas till det. Jag tycker det är högst orimligt att de folk som det inte finns plats för på arbetsmarknaden ska drabbas så hårt personligt.

Att socialbidraget mer är en piska än en morot till att hitta jobb kanske ni nu förstått och jag har då ännu inte nämnt den största anledningen till varför arbetslöshetsfrågan är så galen. Först och främst så innebär dagens arbetsmarknadspolitik, tillsammans med marknadskrafterna, att om det inte finns jobb så måste vi skapa nya, oavsett de jobben verkligen behövs eller inte.

"Vadå behövs?" kanske ni tänker och tycker att jobb måste man ju ha för att försörja sig. Japps, och det är det som är det stora problemet. Det handlar inte bara om att de svagaste drabbas hårdast utan att denna produktions- och konsumtionshysteri inte har några naturliga gränser och kommer inte sluta förrän man urholkat alla jordens resurser och bara har en enorm hög av avfall kvar. Vi suckar tungt när man hugger ner regnskogar för ekonomiska intressen och afrikanerna som låter boskap beta upp de sista växterna i varma områden samtidigt som öknen breder ut sig. Att vi själv gör exakt samma sak, fast bra mycket värre, vill ingen inse. Till varje pris så måste vi sysselsätta alla så att de producerar och konsumerar så mycket som möjligt. Allt för att samhällsekonomin ska bli bra, miljön är ett senare problem.

Möjligtvis finns det väl någon långsökt teori om varför det inte skulle vara en fara för miljön med denna konsumtions och produktionshysteri av idag, men låt mig då få ställa er en hypotetisk fråga. Låt oss anta att vi om 20 år har ett väl fungerande högteknologiskt samhälle där maskinerna kan sköta det mesta av jobbet och bara hälften av vårt lands arbetsföra befolkning behövdes i arbetslivet. Vore det då rimligt att den andra hälften som inte behövs ska leva på socialbidrag och a-kassa eller liknande samtidigt som de arbetande kan tjäna mångdubbelt så mycket som en ickearbetande människa gör?

Vad jag menar är att vi borde sträva efter att klara av det arbete som verkligen behövs på så lite personer som möjligt istället för att uppfinna jobb till alla. Jobb som inte alls behövs och egentligen inte fyller någon annan egentlig funktion än att urholka naturresurser.

För mig innebär inte ett samhälle att var och en ska klara sig själv och om hon/han inte gör det så får de skylla sig själva och är helt själv ansvarig för den arbetslösa situation de hamnat i. Nej, jag ser det som att en mängd olika faktorer, både individuella och kollektvia, gjort att man hamnat i en situation utan arbete. Detta är inget man borde få något straff för, som jag anser existensminimum vara.

Lösningen, mina damer och herrar, borde heta medborgarlön och ligga på en nivå där man klarar sig väl och kan leva på en längre tid utan att dras ner i den depression som ett ekonomiskt vakuum leder till. En inkomst som är helt fri från förpliktelser, tvång, krav och kontroller från samhället. På detta sätt slinker ingen igenom det sociala skyddsnätet.

Nu, menar jag inte att man ska sträva efter att få så många arbetslösa som möjligt, utan att man ska bli fri från arbetstvånget som inte fyller någon funktion längre.

Vem ska betala det här spektaklet då? Inte vill väl du betala för andra som inte jobbar? Nej, så tänker man om man tänker egoistiskt och kortsiktigt. Givetvis utesluter man då att man själv eller ens barn skulle hamna i den situationen. För sitter man där själv så märker man hur beroende man är av ett samhälle som hjälps åt. Visst skulle medborgarlön kunna kosta en del mer än vad socialbidrag gör idag, men man måste ändå komma ihåg då att man slipper de flesta bidrag av idag och administrationen runt detta som kostar en hel del. Förhoppningsvis och troligtvis skulle det även kunna bidra till förbättrad folkhälsa och eventuellt minskad brottslighet och andra kostsamma saker som fattigdom indirekt medför.

Kom även ihåg att hos någon med låg inkomst så finns det inte mycket, om ens några, pengar som ligger och dammar i ett bankvalv, utan nästan alla pengar från en låginkomsttagare går på något sätt tillbaka till samhället och får det att snurra och fungera.

Jag tror även att utan ett arbetstvång och utan hård kontroll av arbetslösa så pressar man inte fram onödiga tjänster och indutrier utan de jobb och företag som uppstår, uppstår inte bara för att man ska tjäna pengar utan även för att det verkligen är något man vill jobba med och något som det finns behov av.

Det ska alltid löna sig att arbeta och göra nytta i samhället, men får man av någon anledning inte plats så ska man inte behöva lida av det. Alla är vi olika och alla kommer aldrig behövas samtidigt. Låt oss vara lite schysstare mot de som det för tillfället inte finns plats för, de mår tillräckligt dåligt av det ändå.

För lite mer info och idéer kan man glutta på dessa sidor till exempel:

Länk: socialpolitik.com

Länk: ekoforum.nu

Av Tobias Jeppsson 05 jan 2002 16:35