Att slå V.S. Naipaul på käften

Jag vaknade i torsdags och kände mig miserabel. Det var omöjligt att stiga upp. Jag använde snoozeknappen cirka fem gånger innan jag gav upp och stängde av väckarklockan för att sova. Två timmar senare överraskade jag mig själv genom att faktiskt kliva ur sängen, bara för att upptäcka att vattnet var avstängt, idag igen. Förbannade hantverkare. De är utsända enbart för att förpesta livet för hederliga människor som sover på förmiddagarna. Jag klädde på mig, åt frukost, drack inget te hur då, vattnet var ju avstängt? och lade mig i sängen och sov lite mer. I en timme ungefär. Sedan lallade jag runt i mitt lilla rum, ungefär som en sprätthöna i sin bur, oförmögen att ta itu med min dag.

Hur hade jag hamnat i detta paralyserade och menlösa tillstånd? Svaret är: olycklig kärlek. Plus pengabrist. Plus alldeles för mycket att göra i skolan. Men det första jobbiga kärleken gjorde det andra pengar, skolan omöjligt, njae, svårt, att hantera. Och det var jag tvungen till. Kärleken var bara att glömma.

Så jag lyckades till sist genom en ren viljeansträngning ta mig till universitetsbiblioteket i Uppsala, Carolina Rediviva, för att plugga. Jag var tvungen att gå. Någon hade vandaliserat min cykel så bromsarna funkade inte. Ytterligare en anledning att känna sig miserabel.

Det är märkligt det där, hur ett stort misslyckande får alla småsaker att bli tvåtusen gånger jobbigare.

Att vara olyckligt kär är ungefär som att vara bakfull, fast varaktigare och smärtsammare: man upplever allt som i en slags grå dimma.

På väg till biblioteket blev jag nästan påkörd av en limousin.

Inne på Carolina var det mer folk än vanligt. Något var på gång. Jag fick snart höra vad det var: årets nobelpristagare i litteratur, V.S Naipaul, skulle hålla ett föredrag i A-salen. Jaha, här är jag så nere att jag knappt kan stå upp och så kommer världens just nu mest aktuella författare till mitt bibliotek för att hålla ett föredrag. Jag skulle glatts åt det, om jag kunnat glädjas denna dag. Men jag var ändå tvungen att bevista det satans föredraget. Jag ställde mig längst bak i folkmassan i den överbefolkade läsesalen. Väntade på Naipaul. Jag tröttnade på att vänta på Naipaul och gick ut på trappan för att röka. Då kom han. Nobelprislitteraturkillen. Ur en sådan där svart limousin som varit nära att köra på mig det kanske var samma klev han och ett dussin högdjur ut och han passerade mig på bara några meters avstånd. Den store V.S Naipaul. Jag har inte läst en rad av människan. Just då kunde jag ha fått utlopp för min ilska och sorg, eller rättare: jag kunde ha förvandlat min sorg till ilska, vilket redan var till hälften gjort, och slagit V.S Naipaul på käften. Givit honom en rejäl fläskläpp. Det gjorde jag förstås inte. Jag tänkte inte ens tanken. Jag tänkte bara: nu ska jag stirra på V.S Naipaul.

Under föredraget slog jag världsrekord i surhet. "Hypocracy", ville jag skrika när han som introducerade Naipaul sade att det pris denne fått var "välförtjänt". Jag ville även skrika "Litterature can not be given prizes!" Liksom bara för att djävlas. Jag ville bara hånskratta åt alltihop. Jag kände mig miserabel. Jag var miserabel. Jag blev hungrig. Jag förstod ingenting. Jag förstår inte brittisk accent, jag förstår bara sådan engelska de talar på Ricki Lake och Seinfeld. Men jag brydde mig inte. Jag ville hem. Jag ville sitta och sura och tycka synd om mig själv inne i läsesalen, böjd över min kurslitteratur. Ändå stod jag ut hela föredraget. Det var ju V.S Naipaul. Folk skrattade inställsamt åt hans halvskämt. HA HA HA, ville jag skratta högt och demonstrativt utan glädje. Det tog slut till slut och folk applåderade alldeles för länge. Jag lunkade till mitt bord i läsesalen intill och lyckades faktiskt plugga lite.

Hemma på natten, innan jag skulle till att sova, läste jag Naipauls föredrag. Det fanns utskrivet på gula A4-ark. Jag kände mig lite mindre miserabel. Jag hade fått idén att skriva den här texten om den här dagen. Utan poäng, kanske, den här texten alltså, men säg den dag som har en "poäng"? En dag ur livet, helt enkelt, men en minnesvärd dag. En dag då jag kunde slå V.S Naipaul på käften.

Av David Olsson 20 dec 2001 17:34