Kungsholmens sista bakgårdskatt

Alla vet att människor mår bra av att umgås med djur, såvida man inte är allergisk eller har någon slags svårartad djurfobi. Ändå är det så förbaskat svårt att ha husdjur i innerstaden. Och ju finare stadsdel man bor i, desto svårare verkar det vara. Själv har jag katt, och har haft det av och till sedan 1996. Jag är en kattmänniska som många poeter, jag har svårt att vara utan ett smygande tigerdjur i min närhet. Men helt problemfritt har det inte varit, och just nu har det blivit akuta problem.

Jag bor på nedre botten och min katt har tagit för vana att hoppa ut genom fönstret ibland, när jag vädrar eller bara när han får lust. Han har blivit en klassisk så kallad bakgårdskatt, en som smyger omkring i mörkret bland soptunnor och cyklar. Bara ögonen lyser till ibland, men ropar man på honom så kommer han springande ivrigt jamande och hoppar upp i fönstret till mig igen. Inget större problem så långt. Men jag råkar bo på Kungsholmen i Stockholm, ett område som uppenbarligen blir finare och finare. Hus efter hus förvandlas till bostadsrätter, och kvarteret där jag bor håller på att lyxsaneras. Min katt är inte längre populär på min gård, snarare har han blivit ett hatobjekt. Bostadsrättsföreningen mitt emot har nämligen belagt sin asfalterade gård, med ett tunt lager grus som påminner om kattsand. Ja, min katt tror förstås nu att den gården är en gigantisk kattlåda! Men det skulle han inte fått för sig, för nu är han portförbjuden i grannskapet, han måste hållas inomhus, hur mycket han än längtar efter att sträcka ut sig på gården och springa av sig den värsta energin. Hur högljutt han än protesterar och krafsar på fönstret måste jag hålla honom inspärrad, vågar inte annat.
För en bostadsrättsförenings grusgård går naturligtvis före kattens rättigheter.

Problemet är att en katt har inga rättigheter, en katt måste ta sig rättigheter, precis som fattiga människor. Jag menar inte att man ska jävlas med andra, men precis som människor måste följa sin intuition och söka sin frihet, på samma sätt följer katten sin instinkt för att leva som han vill. Och på det blir han inte populär. För människorna har inte på något sätt anpassat sin miljö till att det finns husdjur i grannskapet, tvärtom gör de det svårare för katten att leva sitt liv utan att irritera eller skada andra. Naturligtvis ska katten inte förorena på andras gårdar, men jag vill inte heller att min katt ska ses som något slags samhällets fiende nummer ett bara för att han är sig själv, och följer en katts instinkter. Det råkar dessutom röra sig om en väldigt trevlig katt!

Jag tror tyvärr att det har med stadsdelens utveckling att göra, Kungsholmen håller på att bli en "fin" stadsdel, det är inte bara popstjärnor som bor här utan många människor med mycket pengar helt enkelt. Jag känner själv att jag inte passar in lika bra här som tidigare, fast jag rotat mig på Kungsholmen under 15 år och inte direkt längtar efter att flytta. På Söder kan katter springa fritt; söder om Söder möter jag ofta katter på gatan när jag besöker min flickvän. Där är det inga problem. Men på Kungsholmen och Östermalm - där passar katterna inte in. Men då är det dags att se upp, för där djuren definieras som "störande", där är det snart människorna som också måste vara fläckfria för att få bo kvar. Ge mig en fattig förort, anytime.

Av Andreas Björsten 18 dec 2001 15:48