Dan före depparedan

Då jag inte behövde köpa saker för att mina nära och kära skulle få det bekräftat att jag VERKLIGEN älskar dom. Vart har allt tagit vägen? Jag kan vagt minnas den tid då farmor kom över med lutfisken som ingen, förutom hon, åt av. Då papporna i släkten diskret bråkade i köket om vem som skulle vara tomte.

Nu är det mer en fråga om vem som ska få tillåtelse att åka från böket och stöket först. Allt har blivit så stressbaserat. Den som oftast försöker hålla det allmänna humöret uppe är mamma. Hon flikar alltid in med att skinkan blir bara bättre år för år varje gång det blir en talande tystnad. En tystnad som avslöjar att alla egentligen skulle vilja ta sina presenter, spela in Arne tills en vecka senare och sen få slå på mobilen som förhoppningsvis är full med sms.

Nu låter det kanske som jag är den ende traditionshållaren i släkten men även jag var senast förra julen nere i träsket. Jag hade mobilen på, skickade sms till hela telefonlistan för att hålla mig uppdaterad. Måste alltid hålla mig uppdaterad. Jag flydde mitt i dopp i grytan-kön för att kolla mejlen. Men vad, egentligen, kan vara så viktigt att det inte kan vänta tills allt lagt sig och presentpappret är slängt?

Det kan ha mycket med vädret att göra också. Väderleken utanför min smutsiga ruta kan liknas vid en dålig svensk sommardag. Dessutom alla dessa julklappar! Jag har inte en spänn. Det blir inte riktigt bättre heller då man ser alla nyfriserade spolingar breda ut sina leenden i TV då de svarar "Hur mycket jag köper för? Tja det blir väl en 2000 kronor". Shit Alabama, antingen är det jag som bör planera ekonomin eller också bör alla andra tänka till. Förr firade man jul till minne av Kristi födelse, inte till minne av Harry Potter i plast.

Av Max Landergård 13 dec 2001 17:59