sourze.se

Friheten

Mannen gick långsamt in i Skinnarviksparken. Han tog upp en cigarett, tände den, och drog några djupa bloss. Han hade bestämt sig. Ikväll skulle hans inre demoner besegras, en gång för alla.

Han skulle hitta frid för evigt. Tyst och kall och övergiven låg den lilla lekplatsen till vänster om honom. Vaga minnen från hans barndom dök upp i hans hjärna. Barndomen, en lycklig tid vad han kunde minnas. En tid utan oro för morgondagen, utan ångest, utan några som helst förväntningar, en underbar tid helt enkelt.

Parken låg svept i ett dunkel, bara några enstaka lampor lös upp den bistra omvärlden. Vinterkylan kändes djupt in i hans kropp, och den bistra vinden från norr förstärkte kylan ytterligare. Månen syntes klar och lös starkt, nästan som en strålkastare från den mörka, klara himlen. En ensam person med hund syntes till längre fram. Hunden sprang bekymmerslöst fram och tillbaka runt sin ägare, med en till synes enorm livsglädje, något som han själv förlorat för länge sedan. I denna dunkla och hårda värld hade mannens positiva känslor övergått till apati, och de kvarvarande känslorna skulle han helst vilja slippa.

Han gick vidare, med långsamma men bestämda steg, djupare in i parken. Hans hus låg ett par hundra meter bort, men ikväll så skulle han inte hem. De inre sorgerna skulle besegras, det var den enda tanken som fyllde mannens hjärna. Fingrarna, som icke var beklädda med handskar, frös på grund av den stora kylan och vinden. Cigaretten som han rökte på var som hans livslåga, bortblåst och utdöende.

Efter att ha svängt in till vänster, på en mindre grusväg och bort från den asfalterade vägen som ledde mot Skinnarviksberget och Söder-Mälarstrand, så syntes till vänster om mannen buskage och stenmurar, bakom vilka det fanns ett antal äldre hus, antagligen dyrare än hans eget, vilket dock inte störde honom. Till höger om sig hade han några större träd, vilka täckte vyn ner mot Riddarfjärden och Norrmalm på andra sidan. Mannen hade inte långt kvar till sitt mål ett stenkast framför sig, men samtidigt var han på väg att nå ett större och viktigare mål, friheten.

Det frusna gruset under hans fötter avgav ett knastrande ljud när han långsamt stegade fram mot en korsning av grusvägar. Till vänster, mellan två hus, var Skinnarviksringen, där hans hem låg, tiotalet meter ifrån honom. Ikväll skulle han dock inte hemåt, aldrig mera skulle han sätta sin fot där. Rakt fram så fortsatte vägen ner mot en trappa som ledde neråt från upphöjningen han befann sig på. På sommaren var det en mycket vacker väg att gå, med husen från tidigt 1900-tal på ena sidan, och blommande buskar och träd på andra sidan. Nu var det dock vinter, kallt och kyligt, bistert och mörkt. Buskarna var bladlösa och frusna, all värme och livskraft till synes berövade från dem, precis som den en gång levnadsglada mannen som nu likgiltig stod där. Som kusliga spöken i mörkret reste sig buskarna på platsen där de växte, som om de var missnöjda med sin egen situation, men hade inget val, precis som mannen själv kände när han vände sig åt höger.

Han såg Riddarfjärden nedanför sig, detta dunkla vatten som en ensam fritidsbåt just nu korsade i riktning mot Slussen. Ljuset från husen på andra sidan Riddarfjärden och månens sken bildade reflektioner på det vågiga och mörka vattnet. I vanliga fall kanske mannen hade stannat upp och tänkt till hur vackert detta naturens skådespel var, men nu var hans tankar fokuserade på helt andra saker. Inget tycktes vackert för honom längre. Mannen såg bilar fara förbi på Söder-mälarstrand, som små ljusprickar, alltid i en väldig hast, hitåt och ditåt, alla på väg någonstans. Där syntes stadshuset, med det höga tornet som man kunde klättra upp i på somrarna, och få en utsikt över hela centrala Stockholm. Han betvivlade att någon skulle vara där uppe nu i denna eländiga kyla.

Cigarretten brände till i hans hand och han slängde den på marken. Rök pyrde fortfarande från fimpen som glödde ilsket med ett rött ljus i mörkret. Månen lyste knallgult med ett ilsket ljus. Sakta stegade mannen framåt, in i det frusna gräset, medans han kände i sin ficka efter det som skulle ge honom livet tillbaka. Han tog upp föremålet och begrundade det i månljuset, nu tänkte han att det var dags.

Snyftningar kommer över mannen ett kort tag, innan han återfår sitt iskalla lugn, och hans grepp om föremålet hårdnar. "Kommer jag att bli saknad", tänkar han, "Kommer jag äntligen att bli älskad nu?". Sakta tar han upp en papperslapp ur fickan som han skrivit tidigare på dagen, och försöker hastigt ögna igenom den i månljuset. Sedan lyfter han föremålet mot sin högra tinning, kramar avtryckaren hårdare. Bråkdelen av en sekund senare är han fri från allting, han har återfått livet; men samtidigt förlorat det.


Om författaren

Författare:
Andris Kangeris

Om artikeln

Publicerad: 12 dec 2001 20:58

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: