Jag vill oxå brinna

Det här är bilden. År efter år har det hörts ett tjat. Från mig. Tjatet handlar om en frustration över att jag inte gör det jag vet att jag måste. Eller måste pröva att göra i alla fall. I korthet går det ut på att jag vill brinna för det jag gör, att jag vet vad som får mig att brinna men att jag ändå inte väljer elden. Men så häromdagen fick jag hjälp från oväntat håll. En liten cabaret på Brunnsgatan 4 fick mig att börja gråta över att vissa människor gör sådant som de verkligen brinner för och att det man gör får se ut hur det vill. Det var lyckotårar och längtantårar. Så nu tänker jag sätta eld på mig själv.

Fram till nu har min eviga klagosång låtit så här:

1."Jag längtar så efter att få uttrycka mig."
2."Jag vill ju egentligen inte jobba, bara skriva. Det är så frustrerande att inte få uttrycka sig."
3."Jag kan inte skriva en historia, jag har ingen fantasi. Jag har bara mina egna känslor och tankar och analyser."
4."Det blir så farligt och hårt. Jag kommer att lämna ut mig själv och alla omkring mig."
5."Men jag måste ju ha en lön att leva för."

Jag måste ha förpestat min omgivning. Det låter ju hemskt bara att läsa den där listan en gång. Fy, fy vilken tråkig person. Gör nåt då om du nu är så frustrerad. Eller sluta vara så pretto.

I ärlighetens namn så kommer frustrationen bara i perioder. Oftast har min längtan placerats längre framåt i tiden, som en efterlängtad resa jag ska göra lite längre fram. Dessutom blir jag ofta projektförälskad i helt andra saker som upptar hela mig i några veckor. Det ger lite omväxling till tjatet. Men i slutändan återvänder jag alltid till längtan efter att uttrycket och skrivandet ska få ta hela mig och min tid i besittning. Visserligen skriver jag hela dagarna. Det ingår i mitt jobb. Men det egna skrivandet har hittills varit som det där riktigt förhatliga uttrycket. För byrålådan. Jag får bultningar i magen bara av hur larvigt det låter. Och det säger förstås något om hur illa däran jag är. Jag är helt enkelt livrädd för att bli en person som aldrig gjorde något åt sin längtan. "Nej, det är inte jag, det är inte jag", upprepar jag för mig själv. Jag måste brinna.

Fram till helt nyligen hade jag ändå ordnat det så att det inte fanns någon tid för elden. Som stressad person hann jag inte så mycket mer än att ibland tjata och gnälla över min längtan. Tiden för att göra något åt den och brottas med mig själv fanns inte. Det kändes som en fälla. Jag måste inom mig men jag kunde ju inte säga upp mig, sälja lägenheten och sätta mig och skriva i en etta utanför stan, som min pappa föreslog, utan att veta att jag kan. Det här är ju på liv och död och dessutom måste jag ha pengar att leva för.

Men nu har jag faktiskt tagit några steg på vägen. Jag har bytt jobb några gånger och jag är lite friare. Jag har kraft över. Nu har jag faktiskt chansen. Och det är förstås en rent livshotande situation för mig efter all längtan och allt tjat. Nu ska jag prestera för min egen vilja för första gången. Jag har inget att skylla på.

Tankar och idéer har så sakteliga fått formuleras. Jag tror faktiskt att just tiden är det viktiga. Försiktigt vågar jag tro att det händer och föds saker i mitt huvud. Försiktigt, alldeles lugnt. De där tankarna och orden får inte känna sig tvingade. De behöver bara ramla ur mig när de känner sig mogna. Ni är så välkomna när ni vill. Men ni behöver inte vara rädda för att vara på något särskilt sätt. För man kan säga vad man vill och hur man vill. Det budskapet tog jag till mig på Brunnsgatan 4.

Föreställningen hette Kvinnor i Uniform av och med Martina Montelius med flera. Hon var ett glatt leende och massor av energi. Hennes kvinnliga medspelare var mera vackert hjärtskärande och sorgligt intensivt lagda ögon på oss. De gav en timme tragiska, burleska, ironiska, roliga, ibland ofattbara ord och sånger med riktig och hög musik av gitarr och bas och levande röster som bara, ja - ramlade - över mig. Hela föreställningen hade en annorlunda ton, som jag har svårt att beskriva. Tänk en blandning och vändning av ord och känslor, som överrumplar, utmanar och livar upp fast själva ämnet nog var tragiskt.

Jag blev uppspelt och tagen av hela upplevelsen och stämningen i den lilla källarlokalen där de snällt sa hej till mig när jag kom. Teaterdirektör Kristina Lugn tittade ut genom öppningen i sitt kontor en halvtrappa upp. Hon är mamma till Martina Montelius och det kändes som om mor och dotters ord också är släkt i sin ton och takt. De faller ut som överraskningar och klistrar sig fast vid mig.

Det var fullt på teaterns lilla scen. Vi var omkring fyrtio personer denna söndagskväll. Man fick köpa öl och cider att ta med sig in tillsammans med en kudde att lägga på den hårda fällstolen. Vi befriades med glatt sjungna, kraftfulla, dräpande sånger som "Vi vill inte mer". Ja, så befriande för vem vill inte mer ibland? Och som extranummer fick vi höra att alla är så dumma. "Jag är så dum och hon är så dum och han och bandet och ni i publiken som är här! Och gud - alla är vi så dumma!"

Det var en befrielse. En nåd. Nu börjar mina ord ramla. Dumma eller ej. För jag vill också brinna.

Av Thomasine 11 dec 2001 16:43