Ge mig ett jobb, för helvete

Så ge mig ett jobb, för helvete, så att jag kan känna mig värdefull igen. Så att vardagen får tillbaka sin rutin och gråhet. Så att allt blir som vanligt igen.

Två månader, två hela månader, har jag gått omkring i denna dimma. Givetvis inte sysslolös. Åh nej, det tar tid att söka jobb. Alldeles för mycket tid. Men när avslag efter avslag dyker upp utan att man ens fått komma på intervju blir man sur. När man sedan anses överkvalificerad börjar man ana oråd. Och när det största dråpslaget av dem alla - man är den mest lämpade kandidaten men företaget tvingas rekrytera internt - slår en i ansiktet så är man färdig för tågrälsen.

Så ge mig ett jobb, för helvete, så att jag inser att jag är viktig igen. Så att jag förstår att jag behövs någonstans och så att jag kan känna morgonångesten igen.
För allt det där jobbiga, som att ständigt känna sig stressad och otillräcklig, känns som en bagatell jämfört med detta vakuum.

Fast det är klart - jag börjar bli en jävel på att skriva jobbansökningar, städa undan dammråttor och göra den allra godast caffe latten. Och så vet jag exakt vad som behöver handlas, kläderna är rena och mina vänner blir överrösta av förslag på olika sociala aktiviteter som jag bara måste utöva.

Men snälla - ge mig ett jobb. För jag blir allt mer påträngande och surare och snart är jag en belastning till och med för mig själv. Jag kan inte låta bli att undra hur de långtidsarbetslösa klarar det. Jag river mitt hår efter bara några månader. Och vad är några månader, egentligen?

Bara en sådan sak som kläder. Jag saknar mina kavajer och snygga kjolar. Jag längtar efter att få ont i fötterna efter alldeles för många timmar i höga klackar. Jag längtar till och med efter de där halvsexistiska kommentarerna som en av mina kollegor alltid kläckte ur sig när jag hade tajta byxor. Njae, så långt har det nog inte gått. Än.

Det jag vill säga är nog att jag är trött på att gå i min slitna frottémorgonrock. Fast jag har åtminstone köpt ett par nya tofflor, i röd fleece. För varför skulle jag klä upp mig, det är ju bara jag som ser mig.

"Se det som en semester" säger mina vänner. Men jag stressar vidare och kan omöjligt ta semester eftersom jag inte har något att vara ledig från.

Så ge mig ett jobb, för helvete, så att jag lugnar ner mig och blir mig själv igen.

Och har du inget jobb - nämen skit i det då.

Av Maria Ryberg 07 dec 2001 09:24